mammatanten

 

En till dag är snart till ända. Jag gjorde plättar till lunch och fick kämpa med tankarna då en av tonåringarna inte klev upp trots att vi pratat med varandra om det och hen fick väckning i god tid.

 

När jag kröp isäng igår låg två av mina fyra barnbarn där, så fridfulla små lyckopiller.

 

Jag lämnade in min telefon igår för lagning eftersom jag har en drulleförsäkring på den, men sen hämtade jag igen på kvällen.

Hur det gick till? Jo först ringde han som tagit emot telefonen för att min telefon hade ett larm igång och behövde koden för att stänga av den.

Sen ringde han igen eftersom han tyckte det var så märkligt att telefonen verkade fungera som den skulle. Hemknappen som inte funkat för mig fungerade nu. Han fick lov av mig att sätta i sitt eget simkort och testringa till och från telefonen och allt fungerar som det skulle så då hämtade jag tillbaka min telefon.

 

Min gamla halvfungerande telefon som jag använt under tiden har trasig kamera, fungerar endast ibland och då bara med selfiekameran.

Det här resulterade i att inga bilder är tagna och jag får svårare att blogga av någon anledning.

 

Jag gjorde två olika gratenger till middag och en helsida lax med fetaost på till gratengerna. Den ena gratengen var en vanlig med potatis och den andra med palsternacka och morot. Tyvärr blev det tjafs vid matbordet och jag blev ledsen och valde att gå därifrån innan jag hunnit smaka.

 

När jag gjorde gratengerna skar jag mig rejält på fingret och blev tvungen att stripa såret för att det skulle sluta blöda.

 

Idag har jag städat och handlat, krattat lite och förberett för att ha ett föräldraumgänge här hemma imorgon, fast ute på gården. Vi ska grilla lite grillkorv till mellis och Jörgen har monterat upp studsmattan.

 

Något annat som jag glömt berätta för er är att ryggsäcken som Pontus glömt kvar på busstation återfanns.

Att anmäla den borttappad hos polisen gav resultat den här gången, för efter en dryg vecka ringde dom och sa att den fanns hos dem nu.

 

Kram.

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagarna rullar på och jag kämpar med att hålla huvudet ovanför vattenytan, vissa stunder känns det så förtvivlat ensamt, tungt och instängt. Samtidigt som jag är uttråkad har jag hur mycket som helst att göra och det hjälper verkligen mig att att jobba på med fysiska sysslor. Skolstart efter lov är ingen hit för mina barn och de klev inte upp idag, inte maken heller för han är sjuk igen.

Jag är så innerligt trött på att ro den här skutan aldeles själv men fördelen är att jag blir arbetselak och jobbar ännu hårdare.

 

Jag har hunnit med att städa upp altanen, torkat ur kylen och städat och sorterat i frysen. Vilken fröjd att ha en självavfrostande frys förresten, en fin vardagslyx.

Skurat av bron, sköljt bort grus och sand från plattorna/gången in till huset, lagat alla "potthål" på vår väg in till gården.

 

Efter middagsfixandet och läggning av de små barnen gick jag ut för att byta bort vinterdäcken till sommarhjulen på min bil.

Jörgen fick komma ut och visa vilka däck och plocka fram verktygen. Fick sedan lite starthjälp av sonen, men han blev bara frustrerad på sig själv och jag sa att jag kunde fixa det själv. 

 

Den här helgen skickade jag upp Mikael och Jörgen till drömmen. Men för att de skulle kunna åka upp behövde jag passa barnbarnen i afton och imorgon då Maria har ett helgpass på sin praktik.

 

 

Nu är det visserligen bara fyra av barnen som behöver hjälp och stöd av en vuxen hela tiden och jag får ovärderlig hjälp av Emma att hålla i Freja någon liten stund i samband med matlagning och så.

 

Freja är lite avvaktande mot Pontus, annars hade han också gärna hjälpt till. 

 

 

Kram.

Det blev ett litet familjärt kalas för maken igår. Jag gjorde en halvfabrikats tårta som blev nog så god.

 

Idag ska min man firas då han har födelsedag mitt i april månad som är just idag. Grattis Jörgen, min man och min klippa.

 

 

 

Vilket busväder vi haft här hemma idag. Det tjuter av vinden och snön yr, men jag har rastat de små och sopat av lite broar ändå.

 

 

Vi har varit på Bertjaur och Bissan där vi har pimplat och lagat mat över öppen eld. Enkelt och rofyllt tycker jag.

 

Kickstartade min morgon med att skjutsa ett barn till skolan. (Hen skulle fixa det själv och jag skulle få sova ut.) Nu väcktes jag av hen och fick skjutsa!

Resten av dagen har gått åt till att laga mat och måla taket. Stämningen här hemma har normaliserats och alla kämpar på med att fixa sina svaga sidor så helheten fungerar.

 

Den här dagen har jag målat tak, lagat mat och hjälpt de små på med galonisar och kläder för att njuta av vårvädret/vårfloden.

 

Hela kvällen har jag diskat, stekt och trillat köttfärs till biffar eller köttbullar.

 

Dagarna rullar på, kämpar med att fånga dagen och göra mitt bästa. Har fått några orättvisa skopor med skit över mig. Jag andas och andas - gråter och intalar mig att någon/några behöver förmodligen ösa ur sig sin frustration. Många hen jag ska förstå och många hen som behöver tänka om...Jag är så innerligt trött på offerkoftorna som så många drar på sig, jag är så trött på att missuppfattas!!

 

Besökte banken häromdagen med sonen för att ordna lite med finanserna angående vår dröm. Han är pappaledig och barnbarnen hängde med.

 

 

 

Förutom det vardagliga med att hjälpa de små, laga mat, tvätta och städa har jag haft handledning med de andra jourhemmen via skypelänk istället för att träffas irl.

 

Försöker också måla taket klart så här ett år minst efter start...

 

 

 

 

Jag behöver struktur, rutiner och vill ha en grov planering över dagen/veckan/månaden/året.

Tänker att vi alla mår bra av att veta vad som förväntas av oss och åtminstone jag tycker det är så roligt att få längta och se framemot kommande resor/händelser/aktiviteter.

 

Men jag får nu också så lov att förhålla mig till allt som händer när hela världen håller andan för att Covid-19 inte ska få ta av oss allt! 

 

 

 

 

Nu kämpar jag varje dag med att hålla modet uppe, bibehålla någon slags struktur och schema för både mig och resten av familjen. Det går si så där. 

 

Vi har kommit överens om några grundläggande punkter som berör mat, sömn, skola och jobb för att alla i familjen ska klara den här isoleringen så bra som möjligt och ändå veta vad vi ska förhålla oss till.

Tyvärr så bryts alla löften ständigt och oviljan eller förmågan att passa tider eller fullfölja överenskommelser som att kliva upp en viss tid på morgonen, dra ut internet eller komma i tid till matbordet blir vardagsmat att hantera för mig.

 

För mig är det solklart att man inte orkar, inte vill och blir mer ångestfylld eller till och med sjuk då man inte äter, sover eller rör på sig regelbundet.

I en familj fungerar det inte då hälften sover till mitt på dagen och är vakna till långt in på natten, medans andra hälften är vakna på dagen och försöker sova på natten.

 

Den här helgen hade en planering som var att grabbarna i familjen skulle åka till Ammarnäs före middag i fredags och vi tjejer skulle hålla ställningarna här hemma och bla vara barnvakt till barnbarnen lördag till söndag.

Den planeringen föll pladask då sonen började knorra om ont i magen och inte ville åka någonstans.

 

Återigen behövde jag planera om och packa upp väskor, fixa middag till alla istället för till några få.

Kanske inte hela världen för många? Men för mig blev det de...

 

Det pågår en ständig oro hos mig över att vår familj inte riktigt får till det här med våra vardagsrutiner så vi blir en stark enhet istället för den splittrade grupp vi är idag.

 

Jag kämpar ändå på med att ta hand om mig själv och fyller mina dagar med att ta hand om de små, promenera och laga bra mat. Kämpar med att mota bort den tristess som jag känner.

 

 

 

 

 

Min vårdepp har nog startat och är förmodligen påskyndad av Coronavirusets framfart. 

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden är det vardag med, läsa saga, fnissiga samtal med de små, tjafs eller kramar med tonåringarna. Andra stunden känner jag mig olustig och det skaver en olust inför det vi är i och vad det gör med mig.

Kämpar med att hitta energi att orka välja glada tankar och behålla tron på att allt ordnar sig.

Har därför inte varit på blogghumör, orden vill inte bli nedskrivna.

Vill så gärna ha en positiv ton här inne, men eftersom jag verkligen får kämpa med att hålla huvudet över ytan blir det svårt.

 

Inatt blev det inte många timmars sömn då oro på många olika plan inte ville låta sig motas bort. Tårarna mina trillade och ångesten försökte sänka mig.

Den utlösande faktorn var en småsak, men för mig blev det droppen.

 

 

I stugan har glasräcket börjat komma på plats och jag har uttryckt en önskan om att stolparna som ska hålla glaset på plats ska få bli vitmålade. 

Grabbarna valde att måla dem med samma lasyr som vi har målat väggarna.

 

 

Det kanske inte är hela världen tycker ni, men för mig blev det de..

 

Lillan har blivit förkyld med snuva, nyser snor och hostar. Min värld krymper och det gäller för mig att mota bort känslan av instängdhet och hålla mig sysselsatt.

 

Har målat tak idag. Har ju kvar två tre varv med täckfärg på taket som är i köket och del av vardagsrummet. Det har hängt över mig länge nog nu.

 

   

 

Imorgon ska vi passa minsta barnbarnet. Hon kommer på morgonen men eftersom Jörgen jobbar hemifrån kan jag nog få till en promenad i skogen på förmiddagen.

 

Tycker att promenaderna som jag äntligen kommit igång med, samt yogan på måndagar fyller på mig med lite energi.

 

Kram och var rädd om er.