Tristess och motar bort tungsinnet

Jag behöver struktur, rutiner och vill ha en grov planering över dagen/veckan/månaden/året.
Tänker att vi alla mår bra av att veta vad som förväntas av oss och åtminstone jag tycker det är så roligt att få längta och se framemot kommande resor/händelser/aktiviteter.
 
Men jag får nu också så lov att förhålla mig till allt som händer när hela världen håller andan för att Covid-19 inte ska få ta av oss allt! 
 
 
 
 
 
Nu kämpar jag varje dag med att hålla modet uppe, bibehålla någon slags struktur och schema för både mig och resten av familjen. Det går si så där. 
 
Vi har kommit överens om några grundläggande punkter som berör mat, sömn, skola och jobb för att alla i familjen ska klara den här isoleringen så bra som möjligt och ändå veta vad vi ska förhålla oss till.
Tyvärr så bryts alla löften ständigt och oviljan eller förmågan att passa tider eller fullfölja överenskommelser som att kliva upp en viss tid på morgonen, dra ut internet eller komma i tid till matbordet blir vardagsmat att hantera för mig.
 
För mig är det solklart att man inte orkar, inte vill och blir mer ångestfylld eller till och med sjuk då man inte äter, sover eller rör på sig regelbundet.
I en familj fungerar det inte då hälften sover till mitt på dagen och är vakna till långt in på natten, medans andra hälften är vakna på dagen och försöker sova på natten.
 
Den här helgen hade en planering som var att grabbarna i familjen skulle åka till Ammarnäs före middag i fredags och vi tjejer skulle hålla ställningarna här hemma och bla vara barnvakt till barnbarnen lördag till söndag.
Den planeringen föll pladask då sonen började knorra om ont i magen och inte ville åka någonstans.
 
Återigen behövde jag planera om och packa upp väskor, fixa middag till alla istället för till några få.
Kanske inte hela världen för många? Men för mig blev det de...
 
Det pågår en ständig oro hos mig över att vår familj inte riktigt får till det här med våra vardagsrutiner så vi blir en stark enhet istället för den splittrade grupp vi är idag.
 
Jag kämpar ändå på med att ta hand om mig själv och fyller mina dagar med att ta hand om de små, promenera och laga bra mat. Kämpar med att mota bort den tristess som jag känner.
 
 
Kram.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0