Trött och sliten
I går onsdag hade jag något inbokat hela dagen.
Jag steg upp strax före sju så jag skulle hinna duscha och göra mig själv klar innan jag skulle hjälpa de små med morgonbestyren. Jag var själv med barnen eftersom Jörgen sov i Kiruna.
Skolan börjar tio över åtta, men igår var min tanke att få iväg Emma redan strax före åtta så jag och Pontus, som skulle ta blodprov i stan, skulle komma oss iväg i god tid. Barnmottagningens provtagning har öppet från åtta med droppin.
Det gick bra med blodproven och jag lämnade Pontus på skolan redan kvart i nio.
Nästa inbokade sak var en klipptid för mig i Byske hos bästaste Åsa. Blev väldigt nöjd över resultatet även denna gång. :)
Klockan elva var jag på samtal och tolv var jag hemma i Drängsmark igen.
Då ringde Johanna och vi surrade och pratade nästan fram till två då jag åkte iväg mot stan för mitt kvälls pass på jobbet.
Johanna har börjat plugga och det är så roligt att få höra hur det känns och går för henne med allt vad det innebär.
När jag sen kom till jobbet så blev jag tvungen att be om ett par nya arbetsbyxor för de gamla var svåra att stänga igen runt magen. :( (All tröstätning av kolhydrater jag stoppat i mig på senare tid har gett detta resultat tyvärr.)
Som vanligt älskar jag detta golvpass, som innebär att jag fyller på hyllorna med nya matvaror. Men igår blev jag ovanligt slut i kroppen och fakta kvarstår. Jag tål inte stora mängder med kolhydrater. Min värk i kroppen och lederna ökar drastiskt då jag äter kolhydratrik kost! LCHF kost är för mig = mindre slut och ont i kroppen.
I morse hade det varit skönt med sovmorgon efter kvällsarbete, vilket även Jörgen tyckte och han vann.
När barnen gått till skolan drack jag mitt nybryggda kaffe och bara va en stund innan jag åkte till pappa en snabbis. Ossie satt ute och välkomnade mig och ville gärna prata lite...
Med pappa var det väl ganska hyfsat kan jag tycka, men han har gått ner i vikt och ser ynklig ut. 63 kg idag på "farfarsvågen"!
Sen måste jag väl acceptera att hemtjänsten inte riktigt lyckas lirka och fullfölja det här med att göra alla morgonbestyr klart tillsammans med pappa. Vissa saker säger pappa att han inte orkar just nu....han har inte rakat sig eller duschat sen jag sist hjälpte honom och det verkar som om kaffekokning, sängbäddning och rastning av hund är det som alltid blir gjort. Tillsyn så den personliga hygienen ska fungera för pappa och koll på om toastolen behöver rengöras fungerar sämre...
Nåja vi fick umgås en stund i vart fall, hann också läsa NV och starta en tvättmaskin.
Tror att dagens horoskop försökte säga mig något, något om vikten kanske....(Jag är våg.)
Jag var hemma igen strax före halv ett och gick då till skolan för ett utvecklingssamtal med Pontus och hans fröken.
Finns inget negativt att säga angående Pontus studieresultat, för de är bra, till och med mycket bra!
Men vad som kom fram, som vi redan vet, är att han är lite för noggrann och därför hinner han inte alltid klart. Pontus måste försöka lära sig att det är bra och rätt första gången han skriver och inte använda suddet igen och igen och igen, för att det i hans ögon, inte blir nog bra.
Pontus har en väldigt duktig och bra fröken som på ett tydligt sätt förklarade för Pontus att han är bra och jätteduktig, men att han behöver träna på att också själv tycka det. Skruva ner kraven på sig själv, så att det inte blir så jobbigt för honom. Detta köpte Pontus och det är vad hans nästa mål blev.
Tro på att du är bra och att du duger, goa unge!
Kramisen.
Man är inte i balans!
Varning för ostadigt psyke hos mammatanten för tillfället!
Nej, skämt och sido...men inte mår man bra i oron för pappa, inte alls bra.
Balansgången mellan tårar och inte tårar i ögonen är skör...
Vi är tre syskon och vi är tre olika individer med tre olika sätt att umgås med våran far, och vi uppför oss också på tre olika sätt när vi är oroliga eller ledsna....en liten parantes inför det jag har tänkt skriva om idag...
Jag börjar med att svara på kommentaren i mitt tidigare inlägg.
Pappas diagnos är spridd njurcancer som upptäcktes i början av 2010, då man avlägsnade en stor tumör i bröstryggen. Sex kotor är berörda i den operationen. Två kotor var hårt angripna av cancer och två stag opererades in som fästes i två kotor ovanför och två kotor nedanför cancerområdet.
Diagnosen för spridd njurcancer är mycket dålig och överlevnad efter ett år är liten...
Pappa hör till en sort som faller utanför skolboken, vilket vi tycker är superbra!
Här i slutet av sommaren bestämde pappas doktor att det behövdes göra ett uppehåll i bromsmedicineringen, så pappa fick äta upp sig i vikt och ork! Men samtidigt gick ett av de två stagen av i ryggen och det blev en om operation och nu finns det tre stag där bak.
I samband med detta har pappa haft enorma smärtor och orken att äta upp sig har inte funnits....
Det man nu såg vid senaste inläggningen på sjukhus är att metastaserna har växt till sig en aning vid det gamla operationsstället samt att nya har tillkommit i ländryggen och dessa nya metastaser är de som trycker på ryggmärgskanalen nere i ländryggen...och kommer att sluta med förlamning.
Så visst får man svaga ben av den höga morfindosen...men i detta fall beror det mest på trycket mot ryggmärgen tyvärr.
Jag har tillbringat väldigt mycket tid tillsammans med pappa på sista tiden och följt hans resa hem från sjukhuset och inskrivningen i Viool och upptrappningen av morfin och dosering av laxerdroppar och pulver som mjukgör bajsen...och det som fortfarande är så jobbigt och smärtfyllt för honom är diarreerna på morgonkvisten från 3-4 till klockan 8 på morgonen innan kramperna är över och det går slappna av och vila igen...
Idag ringde då min syster strax efter nio då jag jobbade och hade pratat med far som hade haft det jobbigt med morgonbestyren igen och för henne blev det här en ny upplevelse i hennes "aha" angående fars sjukdom...men det blev jobbigt för mig också att prata om det då ...precis som det alltid är då man pratar om döden och ev. när eller om den är på väg...
Det som är mest jobbigt nu är att planera en bit frammåt i tiden....förlåt för mina tankar men de finns där, kommer jag att ha sorg eller inte om några månader!?
Kramisar och värna om era föräldrar barn...
måndag
Efter jobbet och intag av middag åkte jag iväg en stund till min pappa. Jag hade med mig lite tvättad tvätt och några matlådor.
Jag upplevde att pappas smärtlindring verkar ha hamnat på en hyfsad bra nivå nu och han säger själv att det är så också. Det är ju positivt.
Men det man ser som inte är positivt är hur bensvag pappa är och att det verkar bli lite sämre för varje gång vi ses, speciellt vänsterbenet är illa åtgånget. Pappa kan inte sitta ner så långa stunder innan det blir som en kramp i benet och han måste resa sig upp igen.
Jag hjälpte också till med att skriva pappas räkningar och posta iväg.
Det är inte så mycket man kan göra eller säga...det är som det är och det är inget som är bra med cancer!
Kram.
Slalom i underbar miljö
Jahapp, nu blev det några dagar mellan mina inlägg igen...
På onsdagskvällen hade Pontus och Emma avslutning på sin slalomskola, de fyra gångerna de fått undervisning har gett ett väldigt bra resultat. De kan svänga och åka bygellift själva och törs åka ändå högst upp i backen.
Torsdag innebar en bra dag på jobbet och igår fredag var jag med min far igen och tar då ut anhörigdagar som man kan söka om genom försäkringskassan.
Den här gången var det dax för pappa att få träffa sin doktor som är knyten till Viool-gruppen, Lars heter han.(Pappa är glad om man är med och att det är fler öron som hör vad som sägs, det är därför jag är med.)
De fortsätter att imponera på mig, detta team av kunniga, fina, omtänksamma människor.
Pappa fick även sin första Xgeva spruta, den som är skelettstärkande samt ny delning av dosett. Morfindosen är också höjd nu till 120mg x 2 per dag.
Senare under dagen kom vi på att det inte skulle vara så dumt om pappa också skulle kunna få låna en rullstol och vi testade då att ringa Viool och det skulle de fixa så fort de kunde..:) Vilken service!
Det känns så bra att det finns så bra hjälp att få då man har hamnat i den här skitsjukdomens våld.
Idag har jag dammat av mina 26 år gamla slalomskidor och varit med "lilla" familjen upp till Storklinta och åkt slalom.
Liite väl kallt men underbart vackert väder och några fina bilder fick vi med oss hem som ett minne av denna dag.
Livet kan vara ganska bra trots allt..
Kramisen.
Det är så frustrerande!
Det är lite jobbigt med allt för mig just nu! Jag försöker dela upp mina uppgifter i olika roller, som man kan kliva i och ur, för att orka med livet just nu!
Jag är Kassachefen, mamman, anhörig, hustru eller bara Annica.
Idag hann jag, på bara några timmar, kasta mig i och ur nästan alla dessa roller.
Jag började morgonen med egentid, genom att inte kliva upp ur sängen när Jörgen väckte barnen. Efter ett tag klev jag upp och klev in i mammarollen och hjälpte till med lite tandborstning...
Sen gjorde jag mig klar och åkte till pappa med lite mat(anhörigrollen) och sen vidare till Byske på samtal.(Ta hand om mig själv rollen).
När jag lix var i Byske så gick jag in till Åsa och beställde en klipptid (Annica rollen) och ett besök på banken för att ordna upp en släpande grej.(mammarollen)
Det är nämligen så att jag har kvar tusen kronor på ett klasskonto sedan Lisas klass sparade till en avslutningsgrej. Det blev kvar tusen kronor därför att en elev inte fullföljde sin inbetalning i tid.
Efter lite koll med några föräldrar om hur vi skulle göra med denna rest, kom vi fram till att skänka bort dessa 1000 kronor. Barncancerfonden har idag fått pengar.
Sen åkte jag hem och tog emot Emma när hon kom hem från skolan halv ett, (mammarollen) samtidigt som maken ringde och vi utbytte lite information. (hustrurollen)
Klockan ett var det dax för utvecklingssamtal med Emma på skolan. (mammarollen)
Det jag egentligen hade tänkt skriva om idag är den frustration jag känner som anhörig och den brist på information och kommunikation det är i vården!
Jag skrev ett inlägg på Facebook lite tidigare...
"Alltså, nu måste jag få klaga, med risk att ni som jobbar inom vård och omsorg blir upprörd på mig!
Ni gör ett fantastiskt jobb, ni som jobbar med vård och omsorg, men det som brister är information! Information om hur det går till! Information om vilken hjälp man kan få och hur den hjälpen fungerar!
Det tas för givet så mycket! Det tas för givet att vi som inte har en aning om hur saker och ting fungerar, ändå ska veta hur det fungerar!?
Jag blir så upprörd över att man skriver hem personer från lassarettet utan att ha sett till att allt är ordnat hemma..! Åh så frustrerande det är då man måste försöka sköta andras jobb då man själv aldrig har sysslat med vård!!"
Ni gör ett fantastiskt jobb, ni som jobbar med vård och omsorg, men det som brister är information! Information om hur det går till! Information om vilken hjälp man kan få och hur den hjälpen fungerar!
Det tas för givet så mycket! Det tas för givet att vi som inte har en aning om hur saker och ting fungerar, ändå ska veta hur det fungerar!?
Jag blir så upprörd över att man skriver hem personer från lassarettet utan att ha sett till att allt är ordnat hemma..! Åh så frustrerande det är då man måste försöka sköta andras jobb då man själv aldrig har sysslat med vård!!"
Precis så kännde jag efter mitt besök idag på förmiddagen hos pappa!
När jag kom till honom satt han ensam vid köksbordet smärtfylld, frustrerad och kanske lite ledsen också med bara en sock på foten.
Hemtjänsten hade hjälp honom med kaffekokning och att servera honom en kanelbulle till frukost!? Sängen var också bäddad, men varför hade de inte hjälpt honom fullt ut med påklädning?
När jag hämtade pappa på medicin 2 när han skrevs ut i fredags, tog jag för givet att larm och hemtjänst behovet var fixat och löst!? Men det har visat sig i efterhand att så var inte fallet. Pappa har fortfarande inte fått något larm installerat men jag har dock beställt ett nu till honom.
Idag ringde kvinnan från behovsenheten, (hon jag beställt larm av), då jag var hos pappa och jag och pappa fick chans att prata om behovet om utökad hemtjänst med henne.
Men jag blir så frustrerad och arg såhär i efterhand på sjuksköterskan på medicin 2 som ville skicka hem pappa till varje pris..och som inte har sett till om att det sen fungerar då han kommer hem.
Vi sa ju till om larm då han låg inne...
Sen då vi anhöriga tyckte att Viool kanske skulle kontaktas hävdade hon att pappa inte "var där än"! Men då avdelningen kontaktade PKT som är ett slags förstadium till Viool så bedömde de att pappa skulle skrivas in omg.
Men jag och mina syskon har ju aldrig varit i den här situationen tidigare och vi vet ju ingenting egentligen om vilken hjälp man kan få och vilka turerna är för att få hjälp.
Tack och lov att jag var ledig under helgen som var samt att jag tog ut anhörigdagar fredag och måndag. Tänk om de hade skickat hem pappa med taxi...
Vem skulle då ha hämtat ut medicinen på apoteket? Handlat mat? Beställt larm? Följt upp och knutit ihop..?
Näe...nu har jag fått skriva av mig så nu lämnar jag av mig den här frustrationen här och nu och ser framåt...
Kramisen.
Så var det mesta ordnat.
I morgon ska jag återgå till att jobba och till mina vanliga rutiner igen. Jag har haft många bra och värdefulla dagar tillsammans med far.
Även för pappa har det varit värdefullt med min närvaro och många gånger har han frågat mig om "visst var det så de sa?" och "hur var det nu de sa?"...det har varit värdefullt att vi har varit två som fått information.
I dag kom det en fin sjuksyster från AHS-Viol och gjorde ett inskrivningssamtal samt delade pappas dosett och höjde upp morfindosen.
Jag har också ringt runt och frågat vart larmet som skulle installeras höll hus..!? Det var ju tur, för det var inte beställt något larm. Nu är det dock snart på gång...
Det är ett kaos av känslor inuti mig och jag vet inte riktigt om jag ska gråta eller skratta...det går som inte att förklara hurdant tankarna snurrar i mitt huvud.Eller som pappa säger då han tänker på döden...Obehagligt är det ord han då använder.
Jag håller med, det är en obehaglig situation vi hamnat i!
Kramisen.
En till dag med pappa
Även i dag har jag tillbringat min tid i Åbyn, men nu fick jag sällskap av Emma också. Ganska snart så kröp Emma ihop med morfar i sängen och myste.
Jag började med att skära älgköttet och få igång grytan som fick puttra hela dagen. Hjälpte sen pappa med att duscha och tvätta ryggen.
Blev även att jag satte igång en tvättmaskin.
På afton kom resten av min familj så vi fick äta middag tillsammans.
Kramisen.
lördag
Jag har haft en bra dag i Åbyn tillsammans med min far medans Jörgen har varit på Edda och badat med barnen.
Vi har sorterat bort lite post och tidningshögar idag, samt städat under trappen där ytterkläderna ska hänga. Vi och vi förresten...pappa har läst ikapp i dagstidningarna medans jag städade! Bra arbetsfördelning! ;)
Två tvättar i tvättmaskinen blev det också.
I morgon ska vi försöka sortera och städa ur pappas garderob så de kläder han nu har behov av ska finnas lättillgängliga. Mycket är för stort och för gammalt så det ska vi hänga eller slänga bort! Mysbyxor och kläder utan knöliga sömmar är det som behövs då han ligger så pass mycket.
Sen ska jag också sätta en gryta på spisen med älgkött, som får puttra under dagen..
Kramisen.
Pappa
Jag fortsätter väl att berätta om min far.
I morse åkte jag och hämtade pappa på sjukhuset vid nio, men innan utskrivning och ihopplock av hans saker blev klockan halv tio innan vi kom oss iväg.
Vi gjorde ett stopp i Byske på apoteket och ICA, för inhandling av mat och mediciner. Pappa satt i bilen medans jag fixade inköpen.
Vi var i Åbyn strax före elva precis som beräknat.
Min bror var redan där och syrran kom strax därefter.
Lunchen intogs strax efter arbetsterapeuten varit där sen knackade Per från palliativa konsultteamet på och äntligen hamnar vi rätt kan jag känna...
På sjukhuset har de hela tiden velat skicka hem pappa och hävdat att han bör klara sig själv och att WIOOL är alldeles för tidigt att koppla in. Tack och lov att sjukhuset ändå valde att koppla in Per och att han ansåg att pappa visst behöver skrivas in där.
Varför har inte sjukhuset insett pappas smärtor och medicinerat högre?
Per sa som så att det finns ingen högre gräns på morfindosen och att en del är uppe i över 1000 mg..!!
En annan sak han sa var att grunddosen (långtidsverkande) morfinet ska täcka smärtorna någorlunda bra. Om man behöver det snabbverkande morfinet ska man bara behöva ta en sjättedel av vad man tar som långtidsverkande.
Det föll ju både i onsdags och idag rejält för pappa kan jag tycka... pappa har ju en grunddos på 140 mg per dygn och om han ska klara av att röra sig så behöver han minst hälften i snabbverkande dos...
Ja det går ju inte ihop, det märker man direkt!
Just nu vill jag bara tillbringa så mycket tid som möjligt med min far och i helgen är det där jag kommer att vara ....
Pär, som fattade hurdant det är med pappa undrade om vi skulle fixa helgen själva eller om WIOOL skulle sättas in omg. Vi sa att det blir bra på måndag.
Kramisen.
Ändrade direktiv hela tiden..
Igår följde jag ju min far ner till Umeå med Sambulansen för ett besök på Onkologen och en träff med hans läkare Marcus.
Det var en jobbig resa på alla sätt och vis, men ganska trivsamt emellanåt när jag och far samtalade.
Jag var uppe på avdelningen strax före sju på morgonen för att hämta pappa och följa honom ner till sambulansen. Det var en ganska irriterad och smärtfylld pappa som satt där och försökte få i sig frukost. Far hade fått besked om att packa ihop alla sina saker för det var inte säkert att han skulle få komma tillbaka till sin säng efter Umeå resan!?
Jag har upptäckt att det är dåligt med information mellan vårdare och sköterskor på avdelningen...
När vi var klar för att gå ner så fick vi veta att han skulle ju givetvis få komma tillbaka till sin plats och behövde inte släpa med alla grejer.
Sen blev det ett spring fram och tillbaka i korridoren så pappa skulle få med sig sina mediciner och mer spring för att få med sig lite extra snabbverkande morfin!! Men tillslut var vi på väg.
Det var väldigt smärsamt för pappa att ta sig till en sittplats i bussen och sen att hitta en bra sittställning. I Bureå bytte han säte så han kunde räta ut benet lite mer samt att han intog det snabbverkande morfinet.
Besöket sen hos Marcus resulterade i en ny medicinering, men ingen bromsmedicin, den är pappa i för dåligt skick för att klara av.
Det nya är en spruta med skelettstärkande innehåll, Xgeva tror jag den hette, + kalktabletter och D-vitamin.
Marcus var också lite försiktigt opptimistisk om hastigheten på metastaseringen...han ville inte riktigt tro på eller säga att det är nu det snabba nedförslutet har börjat.
Ja vi får väl se vart det barkar...
Vi tiggde också till oss två till 10mg snabbverkande morfin av Marcus för att klara av hemresan..
När vi sen var tillbaks på avdelningen och pappa fått middag kom en sköterska och pratade med oss om PKT träffen och hemgång och arbets terapeut. Vi bestämde att jag skulle komma och vara med på träffen med PKT kl 14.30 idag och hemgång på fredag efter lunch.
Jörgen och Emma kom och hämtade mig vid halv åtta och vi lämnade en ganska så trött morfar, både fysiskt och psykiskt, i sängen då vi gick därifrån.
Idag ringde en sköterska upp mig på jobbet och ändrade om i det vi bestämde igår....inget PKT-möte idag alltså.
Det nya är att jag hämtar pappa i morgon uppe på avdelningen vid nio-tiden, sen kommer arbetsterapeuten klockan elva till Åbyn, tätt följd av PKT Pär klockan tolv.
Hon berättade också att Pär vill skriva in pappa i WIOOL-gruppen redan till veckan.
Men vet ni vad besviken jag blev i afton när jag ringde till pappa och dom hade inte berättat detta för honom!? Där hade han suttit och väntat på mig och Pär vid halv tre och väntat och väntat...Mycket dåligt av sjuksköterskan som pratade med mig!!
Kramisen.
Någon är glad i vart fall!
Det blev lite jobbigt en stund för mig på jobbet idag, men tänk vad underbara arbetskompisar man har som räddade upp situationen för mig.
Det var nämligen så att min bror ringde mig under min lunch och meddelade tråkiga besked om pappa, det är ju så som vi befarat, att metastaserna har ökat och de trycker nu mot ryggmärgen.
Det här beskedet fick mig att börja gråta vilket gjorde det helt omöjligt för mig att gå ner till kassan och le till kunderna. Så tusen tack goa arbetskamrater som styrde upp och lät mig jobba bakom kulisserna istället! Tack för kramarna och "klappen" på axeln också, det värmde!
Jag har passat på att besöka pappa i kväll, medans de små var på slalomskola med Jörgen, nog känns det bra att träffas på riktigt och inte bara via telefon. Det blir ett besök för far på Onkologen i Umeå på onsdag för vidare bedömning om behandling eller inte...!? Vi har en tanke på att följa med pappa alla vi tre syskon, men pappa tycker det räcker om jag följer med...det pratades också om cytostatika och utskrivning från lassarettet...många frågor som poppade upp...bror ska kolla om det går att få svar på några frågor imorgon.
Det är ingen skön känsla i min mage nu som ni förstår...oron är stark.
Efter besöket hos pappa åkte jag tillbaks till Vitbergsbacken och hann se en superglad slalomtjej komma åkandes. När jag lämnade av dom före pappabesöket hade jag en supertjurig tjej som minnsann inte skulle åka i kväll! ;)
Kram.
söndag
En till strålande vacker vinterdag har passerat! Det är så vackert ute när träden är snötyngda och gnistrande i januarikylan.
Hela dagen har jag närt en liten tanke på att ta mig ut och fota och njuta av solen och ljuset...men somnade i soffan i stället!
Hade lite mer energi på eftermiddagen då jag ställde mig vid spisen och stekte en älgstek, skurade toan och städade i garderoben.
Samtidigt som jag funderar på varför jag är så låg och nedstämd och hur jag vill att mitt liv ska vara...hurdant jag kan hitta igen glädjen igen...varför jag så snabbt alltid tar åt mig vid kritik och alltid saknar känslan av att duga till?
Tja...imorgon är det måndag igen och jag ska försöka, verkligen försöka "passa" in i ekorrhjulet och känna mig nöjd och glad över livet.
Äta bra, röra på mig och framför allt tänka possitiva tankar om livet och mig själv! Ge mig själv lite beröm och possitiv feedback!!
Jag vill känna att jag duger som jag är...
I morgon är det slalomskola igen för de små, får se om jag får ihop det med yogan!?
När man ramlar reser man sig väl upp igen!?
Kramisar.
Fredag.
Vardagen lunkar på..
Onsdagaftonen innebar slalomskola för de små, riktigt duktiga nybörjare må jag säga...sista halvtimmen fick de träna att åka i liften också.
I går efter jobbet somnade jag i soffan och fortsatte sen till sängen där efter halv elva. Är det vintertröttheten som har anfallit mig!?
I kväll har jag pratat med pappa och läget på smärtorna är detsamma och svaghetskänslan i ryggen och benen är påfallande stor tycker han.
En ny, annan sorts röntgen är gjord, men inget nytt har gått att se. Pappa har också fått rätt läkare och nu bytt till en ortopedläkare som genast kopplade upp en smärtläkare till pappa. Smärtläkaren höjde genast grunddosen morfin från 40mg x 2 till 70mg x 2.
Sen har röntgen hört av sig och de vill ta några kompletterande bilder på måndag..
Lilla älskade far vad du får kämpa, hoppas det blir mindre ont nu av den höjda morfindosen.
Kram.
Ut med julen.
Idag har jag städat ut julen och torkat av båda köksfönstren. När barnen sen skulle fika mellis fick de äta upp pepparkakshuset!
Kramisar.
Trött
Yes jag har orkat hålla mig vaken hela dagen trots bara några få timmars sömn under natten som var. Sista gången jag tittade på klockan var den efter tre och sen vaknade jag till en stund före väckaren ringde vid fem.
Min första tanke var att ringa och sjukskriva mig, men det känns så fel och fegt...så jag masade mig ur sängen..
Det går om man måste..
Jag har pratat med pappa i telefonen nu och läkaren hade varit in en snabbis och berättat att de vill göra en magnetröntgen och att de hoppas få fram en tid i morgon för det.
Så vi får väl avvakta lite till på svaren till frågorna i mitt huvud...
Åter på sjukhus.
Klumpen i magen har kännts större igen i några dagar och tårarna bränner ofta bakom ögonlocken,
för i torsdags åkte pappa in på lassa igen, då smärtorna i ryggen har återkommit för honom.
Fuck cancer! FUCK CANCER!!
Helt klart har det hänt något igen, men frågan är vad!? Har staget gått sönder igen!? Cancertillväxten ökat!?
Första röntgen visade inget...
Kramisen.
2013
Nu är det några dagar in på 2013 och snart börjar vardagen om på riktigt igen. Barnen har verkligen vänt på dygnet och är tji hopplösa att få till ro på kvällen och givetvis jättetrötta på morgonen och sover alldeles för länge.
Nyårsaftonen tillbringade vi hemma hos oss med det vanliga gänget och det var lika trevligt som vanligt.
Nyårsdagen myste jag med grannarna vid grillringen och vi gjorde knytkalas och åt Furugrundsare, marsmallows och grillade korv.
Fick också beskedet om att Johanna och Erik har förlovat sig därborta i Mexico. Tänka sig nu har jag två vuxna barn som har förlovat sig och är i början av sitt liv..:)
Jag är så nöjd över deras val av partner och välkommnar de in i familjen.Kramisar.
del två av 2012
Juli innebar semester, kusinträff på pappas sida och mys och trädgård...
Sen åkte vi på roadtrip genom Sverige...till Stockholm, Göteborg och över till Danmark och vidare till Helksingborg och Påarp...
Sen hälsade vi på nyfödd baby och shoppade lös i Ullared! Sen mys i Stockholm hos Johanna och Erik..
Höga höjder på Skuleberget på hemvägen.
I augusti kom Johanna hem en sväng och tillverkade en tårta av blöjor..vi chillade och grillade..
september och oktober..
November och december...
Kramisen.