mammatanten

 

Ambulansen kom tillslut. Efter inledande undersökningar och samtal så hjälpte de kvinnan upp till stående och sen sittande utanför ytterdörren på en pall. Puls och svarsförmåga och kvinnans vädjan om att slippa åka med ambulansen in gjorde att fler insatser påbörjades.

 

Det som är fakta i den här historien är att kvinnan, eller snarare damen på strax åttio år ramlade på övervåningen i sin sutterängvilla, försökte ta sig upp till stående ställning genom att hasa sig fram på skinkorna till trappen för att genom dess nivåskillnader kunna dra sig upp. Till saken hör dock att en arm är nästan obrukbar på grund utav en felläkt tidigare skada/benbrott. Hon lyckades inte och hasade sig ner till nedervåningen där ytterdörren fanns och lyckades få upp dörren innan hon igen ramlade ihop med benen utanför tröskeln, Det var så Eriks kompis hittade henne.

 

Ambulansen valde att ringa brandkåren för att de skulle hjälpa kvinnan upp till övervåningen där kök, sovrum och bättre toalett fanns. 

Jag erbjöd mig att låsa dörren efter att sos lämnat och att kolla till henne ikväll och imorgon. (Hennes man är på älgjakt i Sangis.)

 

Innan brandmännen anlände så hade nöden ingen lag och hon hasade sig till toan som fanns nere.

 

Jag sprang upp och ner för att hämta nya underkläder och så...

 

....sen fick ambulansen hjälpa henne och de såg att bajsen var alldeles svart och nu blev det övertalning och jag fick lämna tillbaka nyckeln så de kunde låsa innan de lämnade huset för att skjutsa in kvinnan till vård.

 

Det som för mig är självklart verkar inte vara självklart här nere i Stockholmsområdet? Nämligen att hjälpa varandra, lita på varandra och bemöta varje människa med respekt och vänlighet.

 

Ambulanskvinnan som för övrigt också heter Annica berömde mig och sa att det jag gjorde var helt enastående och fint. Ovanligt här nere där hon arbetar ville hon ha sagt.