Att vara jourhem
För många år sedan fick jag lyssna på familjehemspappan Thomas Ardenfors i samband med familjehemsdagarna på Medlefors. Jag har läst hans två böcker och jag är vän med honom på Facebook. Idag lade han ut nedan kopierade text på sin sida och han sätter verkligen ord på hur det är att vara jourhem.
Ännu en taxi har stannat vid vår brevlåda!
En liten måndagsbetraktelse från en jour- och familjehemspappa
Sedan flera år kommer en flicka hem till oss varannan helg och sedan några veckor kommer dessutom ett syskonpar, men då var tredje helg. En del av vårt uppdrag är således att vara en kontaktfamilj. Att vara kontaktfamilj är ett uppdrag där du, i samarbete med socialtjänsten, välkomnar en liten person hem till dig lite nu och då.
Men sedan många år är vi ju också jourhem, vilket innebär att man välkomnar hem ett barn med, ofta, kort varsel utan att veta hur länge barnet skall stanna här. Tiden i jourhemmet är en tid som socialtjänsten använder för att, bland annat, komma fram till hur barnet skall tas om hand på längre sikt.
Att vara jourhem är lite att jämföra med att vara en akutmottagning. Det är ofta mer eller mindre bråttom, det handlar om att "plåstra om" och försöka få tillvaron att bli trygg och stabil, för att sedan, efter en tid, vinka farväl till barnet som då kanske flyttar till ett familjehem för att växa upp eller rent av tillbaka till sitt biologiska nätverk och då ofta med någon form av stödinsatser från socialtjänsten.
Imorse, strax före klockan tio, stod vi då där ännu en gång vid vårt köksfönster och spanade ut över parkeringen. Vi stod där och väntade på att en taxi skulle komma, en taxi i vilken det utöver chauffören satt två socialsekreterare och ett litet barn. Imorse var det nämligen dags att ta emot ännu ett jourplacerat barn.
Det enda vi visste om barnet var om det var om det var en pojke och att barnet var lite yngre än de barn vi tagit emot de senaste åren.
Med stor nyfikenhet kunde vi, från våra köksfönster, se hur de klev ur bilen och vi fick då för första gången, om än på lite avstånd, se hur han såg ut. Socialsekreterarna hade vi heller aldrig mött förut, vilket är som det brukar eftersom vi tar emot placerade barn från flera kommuner i Stockholms län och stadsdelar i Stockholms stad. Detta har inneburit att ett ganska stort antal socialsekreterare kommit hem med barn till oss genom åren.
Så, ännu en gång kunde vi öppna dörren och välkomna ett nytt barn (och ett par nya socialsekreterare) hem till oss. För att inte framstå som en jätte framför barnet, gick jag ner på knä i vår hall för att hamna i ögonhöjd med barnet. Klappade honom lite försiktigt på huvudet, såg honom i ögonen och sa "Hej, välkommen hem till oss".
Där och då, i vår hall, blev jag pojkens jourhavande pappa. Det är inte helt lätt att förklara, men likväl ett faktum. Den lilla människan flyttar in i mitt hjärta, helt enkelt.
Nu har en oviss, spännande och lätt omtumlande tid startat. Vi skall lära känna en liten individ som vi inte vet något om och vi vet inte hur länge han kommer att stanna. Vi vet heller inte på vilket sätt den här placeringen kommer att påverka vår vardag, men ett vet vi; Livet kommer aldrig bli sig likt. Vi kommer - visa av erfarenhet - resten av livet och på olika sätt, tala om tiden före han kom, tiden han var här och hur det blev den dagen han flyttade. Vi kommer bära med honom i våra hjärtan under resten av livet, på ett eller annat sätt.
Rent praktiskt så innebär en placering att vi vinkar farväl till en hel del av bekvämlighet. Planering vi gjort för hösten måste ritas om och det omtalade vardagspusslet får fler och nya ingredienser. Vi skall nu dessutom fokusera på att lära känna en ny liten människa, bygga förtroende oss emellan och - steg för steg - se hur han blir en del av vår "flock".
Det kommer sannolikt många krångliga passager. Många olika problem att lösa. Men vi är också övertygade om att vi kommer att skapa minnen, sådana minnen som vi kommer att bära med oss under resten av livet.
Den 26 januari nästa år är det 30 år sedan vi tog emot det första barnet på uppdrag av socialtjänsten. Genom åren har över 30 barn bott hos oss. Om vi lever och har hälsan vill vi, på något sätt, fortsätta att vara till hjälp för dessa barn under, minst, 30 år till...
Ikväll skall jag läsa en godnattsaga för honom. Jag vet inte om han varit med om det förut, men jag vet att det var rätt länge sedan för egen del som jag satt på sängkanten med en sagobok i handen för att få ett litet barn att komma till ro och somna gott. Men jag ser framemot också den stunden, väldigt mycket... ❤️❤️❤️
Det finns skuggsidor med att vara jourhem, men det ger en så mycket mer solsken och glädje då man får hjälpa till och se förändringen och utvecklingen som oftast kommer då barnet får rätt förutsättningar.
Kram.
Kommentarer
Trackback
