Tacksam
De senaste dagarna har varit väldigt omtumlande känslomässigt för mig och några till, vi har pendlat mellan hopp och förtvivlan.
Jag är så glad att jag tog den här striden och argumenterade, stod på mig och vände fokuset från fel saker.
Att jobba inom socialtjänsten är inte lätt, finns inga självklara vägar att ta för att ta de rätta besluten i alla situationer.
Jag är en känslomänniska och reagerar med mina känslor, i det här fallet så kände jag känslomässigt hur fel ett beslut blev ur barnets perspektiv.
Det är så ofta man glömmer bort att väga in hur olika beslut påverkar barnet då man fokuserar alldeles för mycket på hur det ska anpassas runt de vuxna, också viktiga aspekter i och för sig för att få organisationen att fungera, vuxnas vardag och eller livssituation påverkas ju också.
Arbetsbelastning, budgetar, regler och arbetsrutiner tog över i den här situationer och ett barn höll på att drabbas onödigt mycket känslomässigt.
Något jag lärt mig under de här åren som jourhem är hur viktigt det är att lyssna på barnen.
Jag har blivit ytterligare duktig på att vara lyhörd för barnet och verkligen ge våra jourbarn och dess närmaste tid och närvaro.
Jag lämnade in ett förslag till kommunen på en bra lösning för det här barnet i förra veckan.
Fick ett väldigt tråkigt svar igår, dessutom genom en anhörig först innan någon från socialtjänsten kontaktade oss.
Förde ett väldigt bra samtal, även om det kändes hopplöst med min kontaktperson på soc och vi återkopplade till varandra idag där jag stod på mig om att jag och Jörgen fortfarande är eniga med vår lösning på det här problemet.
Det ledde till ett blixtinkallat möte med min chef där jag och Jörgen än en gång stod på oss om detta barns öde.
Gick ifrån det mötet mycket sorgsen och ledsen då chefen inte verkade vilja ändra det tagna beslutet.
Jag påbörjade min sorgeprocess, insåg att jag behövde mobilisera styrka och välja mina tankar för att orka med kommande period.
Men så kom det samtalet jag egentligen hade hoppats på först. Jag såg det inte komma, men blev så oerhört glad att jag grät av den anledningen istället för sorg.
Kram.
Kommentarer
Postat av: Hanna Karlsson
Vad skönt att det löste sig till slut ändå. Det är så jobbigt när man känner att något är tokfel och så får man inte gehör för det man känner och tänker.
Trackback
