Dålig självkänsla
Usch, jag ramlade verkligen ner i gropen, gropen där allt bara är sorgligt, uppgivet och hopplöst.
Det handlar mycket om min dåliga självkänsla och tron på att någonsin få till mer balans och respekt, då främst till familjen och för det vi kommit överens om.
Återigen även den här morgonen skjutsade jag ett barn till skolan och det andra sjukanmäldes. Suck!
Jag har alltid burit en stark känsla av att inte tillhöra, att vara annorlunda, vilket har hängt med mig långt upp i vuxenlivet. Känslan av att inte riktigt duga, att vad jag tycker och tänker inte spelar någon roll, att jag inte är viktig och att jag inte räknas. Jag har aldrig känt mig bra nog, oavsett hur mycket jag än försöker.
Just nu orkar jag inte analysera vad det beror på utan jag beskriver bara hur det känns inom mig.
Gissar för att inte känna så, har jag försökt vara alla till lags, alltid vara den som hjälper och ställer upp utan att förvänta mig någonting tillbaka. Alltid med en rädsla, kanske inte om att säga vad jag vill eller tycker, men om hur det landar?
Nu när jag är äldre med mer erfarenhet kan jag hantera mina tankar och känslor mycket bättre, men mitt behov av någon slags bekräftelse på allt jag gör är ändå stor och när det blir extra jobbigt så förstärker barnet i mig törsten av kärlek. Behöver bli mycket bättre på att tänka goda tankar om mig själv.
Passande nog stötte jag på en sida då jag Googlade lite om kärlekens fem språk som Gary Chapman bl.a skrivit om. Hamnade på den här sidan som faktiskt tar upp det jag försökt lyfta i detta inlägg om min personlighet.
Nu ska jag försöka ta mig ut i regnet och fixa till vår uppfart, fysiskt arbete är bra då man inte mår bra.
Kram.
Kommentarer
Trackback
