Regn, tårar och ångest
Så kom den. Skitmorgon med tårar och ångest, jag såg den komma och maktlösheten över att inte kunna hindra den.
Inget bråk, inga konflikter inga skrik eller smäll i dörrar bara enorm besvikelse över att tonåringarna inte kliver upp resulterar i att mina tårar trillar likt det snöblandade regn som rann på vindrutan i morse.
Känner mig så förtvivlat maktlös, misslyckad och ledsen - än värre är det att jag vet att det är exakt den känslan mina barn också bär.
Min son vet att skärmljus, äta massa mat eller träna innan sänggående är "Big no no!" Min son vet att man plockar bort efter sig och att det är "tyst läge" som gäller efter 22.00.
Igår valde han att strunta i alla dessa "bra för mig" punkter.
På kvällen är han "Kung i baren" och "lovar guld och gröna skogar", men när morgonen kommer faller alla löften om att kliva upp och ta ansvar.
Till hans försvar är han hostig och förkyld - men inte sjuk som han vill hävda.
Hans npf diagnos sätter också käppar i hjulet och försvårar hans vardag.
Känner så väl igen mig i det mamman som driver bloggen Supermamsen skriver om, kanske särskilt i det här inlägget.
Så här såg mitt kök ut efter min sömnfattiga natt och sonens matfest.
Vet inte hur mycket Emma sovit inatt. Hon mumlade i vart fall imorse att hon sovit bra och att hon ville att jag gjorde frukostmackor till henne.
Men någonstans tog det stopp och "ridån gick ner". Hon är också sjukskriven idag.
Vet inte hur jag ska hitta igen någon slags energi att orka härda ut de här prövningarna, jo jag vet vad jag och min kropp borde/behöver, men att få till det finns inte ork till.
Kram.
Kommentarer
Trackback
