Ångestdjävlar eller tonårshormoner?
Mindre bra start på dagen. Jag var tapper och vid gott mod länge, så nöjd av att 17-åringen kom sig upp av egen maskin och även de smås kvittrande dämpade min inre stress/oro som sakta kom krypande när 15-åringen inte kom sig igång.
Att maken inte heller klev upp och var delaktig i morgonstöket gjorde det inte lättare för mig, men trots det kunde jag hålla ihop länge.
Regnig, mörk och halkig morgon, lite friskluft och småprat med den här donnan medans vi väntade på att maken skulle bli klar och ta med henne till förskolan var även det positivt i själen.
Fick in 15-åringen väldigt försenad till att äta upp sin frukost.
Fick känslan redan då att hon skulle bli hemma idag och när hon gick ut till ladan igen utan att svara på tilltal då jag sa att jag tar ut bilen ur garaget så kändes det kört.
Gav henne en chans att fixa sin uppgift att komma ut och när hon inte dök upp och jag försökte prata med henne så sket det sig.
Sitter här nu så uppgiven och ledsen med en sådan maktlös känsla av att inte räcka till.
Det är så svårt att balansera med orden för att inte förstärka ångesten eller reta tonårshormonerna som rusar i min lilla flickas kropp. Älskade barn som känner så mycket krav på sig, missförstådd och bär känslan av att mamma fattar ingenting! (Minns så väl den känslan från min tonårstid).
Vintersolen som just nu lyser upp min älskade Björk skänker mig ändå en viss tröst om att ljuset finns där i tunneln någonstans.
Kram.
Kommentarer
Trackback
