Hemmasittare

Jag har två barn här hemma som har hemmasittar problematik. Hittade en artikel här där du kan gå in och läsa lite mer om problemet.
 
Tänker att vi är inte värst drabbade för de kommer sig ju till skolan relativt ofta ändå.
Genom åren har man ändå lärt sig olika knep hur man ska bemöta och hantera barnens ångest och oro som hindrar de att förmå sig till att ta sig till skolan.
Viktigt för mig att komma ihåg är att vi har lyckats med olika knep och strategier rätt så bra ändå, det behöver jag ta till mig.
För när jag misslyckas, de dagar jag inte orkar och själv blir stressad, är för trött och har slut tålamod och oron tar över, det är de dagarna som knäcker mig. Idag är en sådan dag där jag känner mig knäckt.
 
 
Det ligger så mycket skam och skuld i det här att vara barn eller förälder till barn som inte går i skolan på ett normalt sätt.
Alla som inte har barn som är hemmasittare har svårt att förstå hur man kan "tillåta" sitt barn att vara hemma så mycket, många säger sårande saker oftast helt omedvetna om att det sårar.
Jag likväl som andra föräldrar i liknande situation känner oss helt eller delvist misslyckade ofta.
 
Som förälder är förståelse nyckeln. Barnet eller tonåringen behöver en bekräftelse på sin svåra situation, att du förstår och vill hjälpa till att lösa problemet.

Samtidigt pågår en frigörelse från mamma och pappa och svaret blir ofta att ”ni fattar ju ingenting”.

 
Idag är det en sådan dag, en dag då mitt beteende får mitt barn att må ännu sämre..? Jag tjatade för mycket..?
Jag blir arg, bitter och sen väldigt ledsen över hur misslyckat det blev då oron för att inte få iväg barnen tog över.
 
Emma smällde hursom igen ytterdörren med en smäll imorse efter hon fräst Jag har koll!! då jag sa att hon behövde skynda sig för att bussen passerade just för att vända på Centrumhörnan.
Tre minuter senare sms hon att hon glömde datorn och behövde den verkligen idag för att kunna lämna in en SO uppgift.
 
 
 
 
Som det står i artikeln jag länkade till i början av det här inlägget...
 
– Ge inte upp, du måste inge hopp även om läget verkar låst. ”Det kommer att lösa sig, vi kommer att ta oss igenom”, är ditt inre mantra.
 
 
Oron för lillan är ändå inte jättestor just nu, svårare är det då att hantera att storebror verkligen inte tror på sig själv och verkligen inte vill eller förmår sig till att tro på att skolan ger honom något.
 
 
Min absoluta svaghet i att hantera de här situationerna är att för mig känns det helt främmande att ta till argument som orkar inte, kan inte eller vill inte då man ska gå till skola eller jobb.
 
Jag förstår inte rent känslomässigt hur man bara kan skita i att ta ansvar för sina plikter? Samtidigt förstår jag ju intellektuellt och agerar ju givetvis utifrån det vad ångest, stress, depression och skam kan orsaka för hinder i ens vardag.
 

Ångest – är inre konflikter som man inte kan hantera. Grundkänslan är rädsla, oro och obehag, ofta i kombination med kraftiga kroppsliga symptom av olika slag.

 

Stress – handlar om att något pågår för jämnan som personen inte kan lösa. Ett obehag sprids i kroppen som aldrig får vila. Ofta kan det leda till sömnsvårigheter som försämrar förmågan att ta tag i situationen.

 

Skam – kan leda till tillbakadragande, depression och social fobi. Men skam möjliggör också ömsesidiga sociala relationer, den gör oss ödmjuka, respektfulla. Skam möjliggör empati. Om skammen blir för stark och göms undan blir den destruktiv och hämmar personen.

 

Depression – ger symptom som trötthet, tystnad och uppgivenhet. Det ger en förlorad självaktning med negativa tankar. Ilskan gestaltas i stark självkritik och självanklagelse.

 

 

Det blir lätt ett moment 22 i mitt huvud och det känns som om man står och stampar på samma fläck och att det aldrig kommer att bli bra?
 
 
 
Nu ska jag sluta gräva, älta och grubbla i detta ämne för den här gången, jag vet ju att det brukar lösa sig.
Behövde verkligen blogga av mig de här snurriga tankarna och jag vet ju att ljuset finns där framme i tunneln.
 
 
Nu ska jag fortsätta med mitt målande.
 
Kram.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0