Tappat bort mig själv någonstans

Jag vet inte hur eller om vad jag ska skriva om min livsresa längre. Känner mig fel och konstig emellanåt som bloggar och hur jag formulerar mig ibland.
Fast egentligen är det inte det som är jobbigt, det jobbiga är att jag i efterhand kan känna mig obekväm med att jag tyckt något. Främst de gånger då jag blivit ifrågasatt i efterhand , antingen utav mig själv eller några fåtal läsare här på min blogg. Jag har haft mardrömmar ett tag jag vaknar upp kallsvettig och börjar leta under kudden och sängen för att jag vaknar med att jag blivit upptäckt med något jag försökt gömma....vad vet jag inte för har ju inga hemligheter i verkliga livet. Men gissar att det har med det ovannämda.
 
Att jag var så öppen med min oro till alla mina närmaste om att det troligaste är att jag drabbats av cancer och att jag började ordna med förberedande åtgärder så livspusslet i familjen ändå skulle fungera då jag skulle komma att behöva vara på olika sjukhusbesök och fokusera mer på mina behov än andras.
Poff så blev det ju inte så, men det som blev var ju att städa upp efter min oro och förklara för alla att vi ställer in, vi går tillbaka till de gamla rutinerna.
Det blir massvis med ringar på vattnet, i första hand var det min oro, mina behov och mitt sätt att agera i den här känslan att jag drabbats av cancer, sen har jag ju några barn som också reagerar på sitt sätt, skapar sina ringar på vattnet, förälder, make, svärmor och så vidare...
Emma fick högre frånvaro, var ledsen på skolan, på snapchatten och klarade inte av sina grundrutiner.
Grannar blev oroliga, kollegor ...
 
Jag är ute på andra sidan av den här turbulenta resan, men inser att många nära mig inte är det.
Att få brev från sjukvården blir värsta känslan hos maken! Vi väntar fortfarande på analysen av mitt blod och det provsvaret har dröjt. Att vi sen ofta får brev adresserade till mig från Landstinget är ju inte ovanligt i den här familjen så än så länge har fyra sådana kuvert inkommit.
Bvc besök, haben, kallelse till ögon osv..
 
Har ni ibland en fundering i era mörkaste stunder om vad som är meningen med livet?
Jag tacklar den känslan då den kommer med att jag påminner mig om att jag vill inte dö, jag vill leva, vet bara inte hur och varför emellanåt..?
 
 
 
 
 
Jag försöker på mitt sätt hantera livet och livets prövningar. Att blogga har varit min pysventil, men nu vet jag inte längre..
 
 
citat_livet_23
 
 
 
Igår låg jag däckad med feber och täta slemhinnor och gjorde därför inte många knop. Hade turen att Jörgen kunde följa lillen på en koll på ögon och att lillan då passade på att sova två och en halv timme samtidigt.
 
 
Till middag serverades det pasta carbonara enligt Emmas önskemål och Jörgen gick all in för att servera oss en bra måltid.
 
 
Med det här inlägget vill jag egentligen bara säga att det är svårt att vara på topp jämt!
 
 
 
Idag har jag ryckt upp mig och struntat i mina feberförkylningssymtom och förberett ett kalas. Bakade kanelbullar med småttingarna.
 
 
Mitt val att göra detta, mitt val att skapa en väg till att kunna fira ett syskonbarn, mitt val som jag vet att jag kanske i efterhand bli skyldig att försvara för att andra ska förstå...
 
 
Det är så sorgligt med de människor som alltid skyller sitt mående på "de andra" och inte tar ansvar för sin del i sin egen livsresa.
 
 
 
 
 
Kram.
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Kul att träffa er, även om de nu bara blev en snabbis för min del. Anna

Svar: Ja det var kul att få träffa er också och höra hur ni har det. En fin dag att se tillbaka på. :)
Annica

2018-10-09 @ 23:58:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0