Kraxig och krasslig
Just nu är vi som familj inne i en intensiv period där vi ska få vardagen att klaffa samtidigt som vi förverkligar ett drömprojekt! ...kan då behövas en noggrann planering på alla plan.
Tänker att det gör vi, det är vår avsikt och det fixar vi!
Men det blir lätt sprickor i fasaden och groll om vem som ska göra vad och vem som smiter undan det grundläggande i vardagen. Då syftar jag på att inte sortera strumpor då man tömmer torktumlaren, att man väljer att ställa disk på diskbänken trots tom diskmaskin eller att inte tömma diskad maskin för att ställa in smutsig, inte handdiska kastruller och teflonformar utan bara lämna dem till "denhemligaspöktantensomalltidräddardetdåligasamvetetochbarakörpå!"
Det är en konstigt i mina ögon att välja att inte se behovet av att torka bordet efter middagen!?
För på riktigt? Vem ska göra det om du inte gör det?
Till veckan blir det här extra viktigt då jag i ett realistiskt scenario blir enasamstående ansvarig för eventuellt sex barn då Ammarnäsprojektet gasar upp på riktigt.
Farmor, mamma och jourmamma till två, familjehemsmamma till en...
Ena barnet vill ha skjuts hit, det andra dit..!? Det andra barnet behöver en kram, lunch och sovtid!?, det tredje barnet behöver bekräftelse, kramar och tid!?
Med planering ger jag mig gärna in i det här, för jag vet att det kommer att bli bra!
Men ikväll blev en vuxen person med brokig bakgrund ett litet ledset barn och bar känslor av att ingen bryr sig om hens känslor då vi bad om en plan och planering.
Annars då? Rosorna börjar blomma.
Jag har ett sandpapper i halsen, jag kraxar och har lagomt med feberkänsla i kroppen. Tappad röst gör att jag låter sjukare än jag vill tillåta.
Sov/vilade/siesta/solade mig en liten stund mellan varven igår...
Funderar på hur vissa inte ens försöker att offra lite, lite tid till att "prata med sitt barn" genom att förhandla, tydliggöra att nu är det dax att inte upprepa misstagen, dax att visa och skapa förtroende och sen gå vidare och försöka bygga nytt förtroende istället för att förbjuda sällskap med en ny bekantskap....
Alla barn, framför allt, men egentligen alla levande själar vill bli bekräftade!
Så viktigt i mitt uppdrag som förälder, men extrasuperduperviktigt som jourmamma!! Alla vill vi bli bekräftade, lyssnade på och älskade tänker jag...
Kram.
Kommentarer
Trackback
