Positivt och negativt

Förlåt min tystnad, men jag är trött! Jag behöver en paus och jobbar med de slutliga detaljerna kring att komma ifrån ett tag, skriver om det när det är klart.
 
Det har varit en kall vecka men det kompenseras med att det är oerhört vackert ute i vår natur för tillfället.
 

Tände hos pappa och hans gravplats är så mysigt inbäddad i snö.
 

Egeninköpta blommor och fådda uppmuntringsblommor.
 
Idag var det dags för kurs igen. Strategi - föräldrakurs. (Kursen innefattar alla åldrar fast pärmens framsida antyder annat.)
 

Egentligen vet jag inte vad jag ska tycka om kursen för egen del då allt känns så väl igen eftersom jag nördat ner mig i omgångar de sista åren för att kunna hjälpa mitt/mina barn och mig själv att hitta strategier och lösningar..
 
Positivt med kursen är att vi både jag och Jörgen går den tillsammans och att vi hamnar på samma nivå av information och strategier.
Bra att få tips på grupper på tex  Facebook, förslag på bra litteratur och hjälp med nya infallsvinklar på hur vi ska bemöta skolan för att få rätt hjälp insatt.
 
Negativt blir att det för mig drar upp så mycket känslor. Ilska, besvikelse, misslyckande..
 
Med misslyckande menar jag att trots att jag försökt och försökt på olika sätt hjälpa mitt barn med dess svårigheter och vara mitt barns hjälpare för att få rätt hjälp i skolan så har jag kämpat så ensamt. Kursen får mig att inse att mitt barn är så enormt långt bort från den nivå av hjälp han borde ha. Det får mig att känna mig misslyckad.
 
Ilska känner jag mot skolan som borde ha kompetens och förståelse för att adhd är ingen sjukdom man kan bli botad ifrån utan det är ett handikapp, en konstant funktionsnedsättning.
Du kan inte lära en utan ben att springa på samma villkor som en med benen i behåll och tyvärr så brister vår skola här.
Den bild jag får av vår skola är att man utgår från normalstördas nivå av prestation i undervisningen och skolan tror att om eleverna med adhd får lite stöd av specialpedagog har de samma chans som normalstörda elever.
På kursen idag fick jag veta att det finns något som heter PYS som skolan ska känna till och det innebär att betygssättaren ska kunna ta hänsyn till handikappen och låta vissa betygskriterier pysa bort.
I praktiken innebär det att om jag inte kan springa utan ben ska det tas hänsyn till det och jag ska kunna uppnå ett A i betyg om jag uppfyller de andra kriterierierna som närvaro, engagemang o.s.v.  
I vår skola, alltså Byskeskolan  får den elev som inte kan springa F för man utgår alltid från normalpresterande barn..
 
Jag blir så fruktansvärt besviken över all onödig tid som fått rinna iväg, men till det som är positivt är att jag har mer kött på benen inför nästa veckas möte där så många störande moment och brus måste sorteras bort i min sons undervisning. 
Jag har också mer kött på benen för att tydligare beskriva och påskynda mitt andra barns utredning.
 
Jag lärde mig ett nytt ord/benämning idag, nämligen  lågaffektivt bemötande en strategi vi lärt oss den hårda vägen i vår familj, men namnet kände jag inte till.
 
Kram.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0