mammatanten

Jag har lagt mina flesta timmar idag på mer jobbliknande saker. Varit på studiebesök och presenterat mig på ett ställe som fick mig glad och trygg. En fantastiskt fin känsla infann sig om att det här stället är det optimala sådant här ställe för dess brukare. Det är så härligt att se hur en del människor är på rätt plats och har hittat den yrkesroll de trivs med och är ämnade för.

 

 

Jag har skickat iväg flera jobbrelaterade mail och ringt några samtal. Jobbmässigt kommer det att bli så bra!

 

Sen har jag haft en oerhört stressad morgon då jag kände mig otillräcklig och frustrerad. Emma har varit hemma från skolan igen och att ha tider att passa då man behöver krissamtala gör mig så stressad och då kommer tårarna av frustration.

Pontus skulle vara på ett möte i stan halv nio och jag skulle skjutsa honom...lämnade honom tio minuter sent på grund av att han klev upp för sent och behövde gå på toa flera gånger.

Efter mötet skjutsade jag sonen till skolan i Byske och väl framme så blev jag tvungen att vända tillbaka med oförrättat ärende och nu insåg jag att jag inte skulle hinna skjutsa hem honom innan jag skulle på mitt här ovan nämnda studiebesök.

Tack och lov så hade Jörgen stannat hemma från sitt jobb för att ta hand om Emma och kunde möta upp i Ostvik och ta hem sonen.

Om ni läser mellan raderna och lägger till ingredienser som ilska, knäpptysthet, orkar inte, vredesutbrott, tårar och till sist att jag fick ett samtal om att mötet skulle ha varit för en halvtimme sedan.....

 

Då kanske ni kan sätta er in i att det var inte helt lätt för mig att ta mig samman och infinna mig på mötet utan att se helt rödgråten ut..:(

 

Jag kan ta kriser och hantera konflikter, jag är en god lyssnare, en bra mamma, problemlösare och organisatör i vardagen. Duktig på att fånga upp och lyssna av.

Men då varje kväll och varje morgons självklara rutiner ständigt bryts och ifrågasätts och jag ska kämpa för att det normala ska få vara normalt men aldrig är det!? Att jag ständigt ska vrida ut och in på mig själv för att få iväg barnen till skolan, att jag ständigt ska ommöblera i mitt schema...

Att varje dag måsta vara nervös, curla, tassa, stryka medhårs och anpassa sig för att inte frånvaron ska bli större än vad den redan är för vart och ett av barnen som bor under detta tak, det är VÄLDIGT påfrestande. När rinner bägaren över liksom?

 

 

Till allas försvar så mår hela familjen så mycket bättre och vi har tagit gigantiska framstegskliv i vår vardag rent generellt. Men då jag äntligen kan slappna av lite och känna att nu är vi på rätt väg, det är då jag är extra känslig för bakslagen som jag givetvis vet att de alltid kommer.

 

Kram.