mammatanten

 

Mycket tid går åt till att googla interiörbilder, smarta lösningar, färger, form för att i slutänden få fram en genomtänkt fjällstuga vi alla kommer att trivas i.

 

 

Mitt jobb och jobbet med att ta hand om mina barn har också upptagit min tid. Lov i all ära, men lov innebär för mig och mina barn att viktiga rutiner ruckas och när lovet är över så är det inte helt enkelt att få dem till skolan igen. Behöver inga moralkakor här, eller plumpa kommentarer för vi har verkligen gjort allt för att förhindra att det ska bli så här.

Men trots våra insatser så var Emma hemma måndag och Pontus blev hemma både måndag och tisdag.

Det här tar så mycket onödig energi att möblera om min vardag, hantera ilska och hormoner. Phu!

 

 

Angående mitt jobb fick jag beröm härom dagen, beröm för något som man inte borde få beröm för, för att det borde vara självklart för alla som är vårdnadshavare eller tillfälligt iklädd rollen som vårdnadshavare på något sätt att förstå sitt barns beteende. Har tyvärr allt för många gånger de senaste åren i mitt uppdrag som jourhem sett några mycket dåliga exempel på dålig förståelse för att barns behov är de primära, ens egna de sekundära. .

Orden som jag fick i mitt mail var dessa: "Tack för ett bra möte idag. Vilket fint jobb ni gör för xx - så värdefullt!"

I och för sig väldigt mycket "ljuv musik" för mina öron att få "kred" för det i mitt uppdrag som jag gör bra.

 

På Facebook har en text flödat ett tag och jag kopierade in den i min status för jag tycker det är så viktigt det här med att alla har samma värde. Att vi bör lära våra barn att alla är inte lika och att det är okej att vara annorlunda.

 

Idag gick jag i taket då vi stötte på för oss i familjen ett stort problem som nu är ett mindre problem efter några telefonsamtal. Jag ska försöka komma till vad det handlade om...

 

Jag är en människa som har ett visst motstånd mot att ta vissa mediciner allt för lättvindigt, stoppar bara i mig Alvedon eller Ipren om jag har riktigt ont.

Vet att jag argumenterade med en vän som är sjuksköterska en gång om blodtrycksmedicin och att orsaken till högt blodtryck borde försöka avhjälpas först. Typ hjälp med stress och kost och viktnedgång. Men jag insåg rätt fort att min åsikt berodde på okunskap i ämnet och jag är inte sämre än att jag snabbt ändrade min åsikt då sjuksköterskan argumenterade för medicinens goda egenskaper. Plack i blodådrorna minskas och du köper dig lätt några år till....;)

 

Lite så har jag känt om det här med att få en bokstavsdiagnos också och att man kanske får medicin utskriven allt för lätt. Vet att många är berättigad sin diagnos och sin medicin men trots det har jag tyckt att det kanske gått en trend i att få en diagnos och medicin. Men jag har även tänkt om här, kanske för att vi själva har stött på att vår son har problem i sin vardag med pirr i benen, lust att fly ur jobbiga situationer och mycket svårt att hantera sin ilska som kan tyda på någon form av diagnos och där han verkligen skulle bli hjälpt av medicinering.

Kunskap är bra.

 

Nu till det problem som gjorde mig så stressad och ledsen idag...

 

Vi har ju gett tillåtelse till skolan att starta en utredning runt sonen för att ta reda på om han eventuellt har en diagnos och skolan tillsammans med oss har fyllt i papper efter papper och skolläkare har gjort sitt och lärare sitt och sen skickade skolsyster in detta material till BUP.

Blev jag som fick till uppgift att ringa BUP och kolla vart i processen ärendet låg och till slut fick jag reda på att de avlämnat ett svar till den som skickat remiss. Skolsyster alltså! Tog kontakt med henne och fick veta att BUP svarade att de insatser som var gjorda runt sonen var tillräckliga och därmed bollade BUP bort sitt ansvar.

Det här var någon vecka före Påsken och jag ordnade så att skolsyster skulle skicka en ny remiss med nya uppgifter som kommit fram och argumentera för att trots alla fina insatser skolan, vi föräldrar och sonens reepulskurs har gett så räcker det inte.

Hur mycket vi än kämpar med att anpassa oss till de svårigheter sonen har så kommer hans svårigheter med pirr i benen, omotiverad ilska och flyktbeteende kvarstå. Vi kommer inte att orka laga fler dörrar och släcka fler bränder snart..

Vår ljuspunkt har varit en person, en otroligt fin angagerad människa som har träffat Pontus och oss som familj och som har fått mig att förstå att vi är bra föräldrar, sonen är en fin kille (vilket jag visste och vet) och att det inte finns yttre faktorer(alkoholism; våld i hemmet, droger osv..) som triggar igång sonen och att han är ett solklart exempel på en som förmodligen skulle bli hjälpt av en diagnos och medicin.

Det som gjorde mig enormt frustrerad idag var att efter jag fått veta att skolsyster var sjukskriven och jag ringde till BUP och insåg att överklagan var inte inlämnad.

 

Idag har då jag och Jörgen ordnat så att rektor har fixat så att en annan skolsköterska i kommunen kommer att besöka Byskeskolan på onsdag till veckan för att ta över sonens journaler och ta hjälp av vår fantastiska människa som hjälpt sonen med reepuls och äntligen få in den här remissöverklagan till BUP så sonen får den hjälp han behöver..

 

Kom ihåg att jag belyser bara en liten del i vår vardag här. Vill verkligen poängtera här att sonen är en otroligt omtänksam, omhändertagande, smart och duktig kille! Mjuk, ödmjuk och ömtålig. Lika jobbigt för honom som för oss att handskas med sina svårigheter.

 

Kram.