God morgon
Att alltid tvingas klona sig och planera om sitt schema, det är tydligen så min vardag ska se ut!?
Jag väcks av en väckare strax före sju, inte min egen dock, den som ställt väckaren kliver inte upp.
Jag går och försöker väcka Pontus och Emma strax efter sju, sen väcker jag lånebarn.
Gör frukost till lånebarn så han hinner äta och klä sig innan åtta då det är dags för förskola.
Jag väcker mina barn var femte minut tills klockan närmar sig kvart i åtta, får upp Pontus och han gör sig klar och tar sig till bussen.
Klockan åtta går jag med lånebarn till förskolan och har då fått upp Emma ur sängen och sms:at till hennes fröken om att hon inte kommer att hinna till 8.10 som var planen.
Kommer hem och pratar med Emma om hur vi ska kunna fullfölja hennes plan om att komma upp till 100% närvaro i skolan innan sommarlovet.
Vet inte, känns tungt, går inte, är de svar jag får och mina stressnivåer höjs inom mig. Tillslut kommer vi överens att gå tillsammans till skolan 9.40. Då sms:ar Pontus mig och vill bli hämtad i Byske, hans pollenallergi gör sig kraftigt påmind. Suck!
Jag törs inte berätta för Emma förens vi är på väg till skolan att jag inte kan vara med henne där, att Pontus behöver hämtas. Emma var nästan på väg att gå hem igen, men gick till skolan. Phu!
Sådana här dagar/tillfällen vill jag bara öppna dörren, gå ut och stänga dörren om det jobbiga och gå därifrån. Men det går ju inte, mina barn behöver ju mig och min hjälp, går inte vara självisk då.
Vad skulle vi som familj kunnat gjort bättre för att förhindra det här?
Att någon gör en osjälvisk handling för att underlätta för mig, det hade gjort min dag bättre.
Att man som 12-åring och 14-åring inte har förmågan att tänka på något annat än sig själv, det kan jag köpa.
Men att ge upp och inte försöka utmana sig själv, det finns inte i min värld och då andra inte ens kan försöka ....
Det är så här hela våren har sett ut för mig och jag är så himla trött på segheten och bristen på resultat av allt jobb jag lagt ner. Suck!
Kram.
Kommentarer
Trackback
