Ärligt naket
Ni som läser min blogg har kanske märkt att det varit mycket bloggpauser och kryptiska halvhemliga inlägg här under våren, ska försöka ge er lite mer kött på benen om varför och hur jag fungerar. När det händer så mycket som är väldigt privat eller jobbrelaterat med tystnadsplikt kan jag inte skriva om sol, trädgård och vardagliga saker. Svår balansgång ibland och då blir jag blockerad i mitt skrivande.
Men innan jag utlämnar mig själv och delvis min familj, så vill jag tydliggöra att det handlar om min syn på saken och hurdant jag fungerar och vad jag upplever i min vardag.
Jag har inte för avsikt att smutskasta någon eller så och avsikten med det här inlägget är att jag ska kunna "blogga på" mer normalt sen.
Det jag kommer att berätta för dig handlar om mitt uppdrag till kommunen, om hur vi som jourhemsfamilj har klarat av vårt uppdrag, hur familjen har påverkats och vart jag landat i allt detta just nu. Det är högst troligt att min man och mina barn har en helt annan historia att berätta.
Jag älskar mitt jobb, men som alla andra jobb så har det sina för och nackdelar. Vi har lärt oss mycket och tagit lärdom av några misstag.
För helt krasst ser jag nu hur den enorma arbetsbördan den här familjen hade på senhösten i fjol, har lämnat spår och jag har fått lägga all min tid den här våren på att lappa, laga och mildra konsekvenserna efter den tiden.
Med hård arbetsbörda menar jag att jag hade tre jourplaceringar och Jörgens nya jobb och stora distrikt, Sundsvall och upp till Kiruna, gjorde att han sov borta nästan varje vecka.
Idag har han ett mycket mindre distrikt och jag bara en jourplacering.
På vardagarna hade jag ensamt ansvar för två småbarn, en tonåring och mina egna två, vilket innebar att vissa dagar var arbetstiden 06.00-24.00. Förutom de vardagliga rutinerna med mat, städning, blöjbyten och samtal, hade jag möten, umgängen och mail som skulle skrivas. Tid blev en bristvara.
Sen kommer den här biten med känslor och den sorgebearbetning som startar då ett lånebarn lämnar oss. Här tror jag det blev jobbigast för Emma!?
De två små bodde ovanligt länge hos oss, tio månader blev det. Det är klart det känns och blir tungt ett tag och massa känslor som ska bearbetas då de flyttar vidare.
Jag fick stöd av kommunen i form av de avlastningssamtal som ingår när man är kontrakterad som jourhem och när man är vuxen kan man hantera de här känslorna på ett annat sätt än vad ett barn kan.
Med facit i handen har allt det här påverkat mina barn väldigt mycket och på olika sätt. Emma började ju vårterminen med att inte orka gå till skolan och pratade mycket om saknaden av sin morfar och farfar. Var ledsen på kvällen då hon skulle sova.
Förmodligen förstärktes den här sorgen till morfar och farfar av saknaden av de två små, den sorgen att de lämnade oss kunde nog bara Emma känna men inte riktigt sätta ord på.
Nu är det inte hela sanningen bakom Emmas kämpiga vår och hennes problem med att ta sig till skolan, men helt klart har det påverkat henne att vi jobbade så hårt i höstas och att vara med om dessa avsked som ingår i mitt jobb.
Sen har vi Pontus som har gått och blivit tonåring och påbörjat sin tonårsrevolt. Strulat med lite av varje.
Helt klart fick han vara för mycket i "sin värld", den som är full av kompisar och internet, under hösten.
Den här våren har vi jobbat väldigt mycket med att hala tillbaka honom och ge honom tydligare ramar och mycket kärlek, men framförallt tid.
Vi har haft en vår fylld med tonårshormoner, attityd, höjda röster och smäll i dörrar.
Minns ni er egen tonårstid? Känner ni igen er?
Tonåringen behöver verkligen tokälskas och man får välja sina strider, i nuläget har vi kämpat oss igenom de jobbigaste bitarna och löst de akutaste problemen. Vi har en bra bas att stå på inför de närmaste 6-7 år som är kvar att ta oss igenom;)
Fördelarna är fler än nackdelarna med mitt jobb och jag känner att jag trivs och har så mycket mer kvar att ge, mer att lära.
Än har jag bara förstått en bråkdel av hur socialförvaltningen fungerar, vad LVU och SoL placeringar är för något, än har jag inte ledsnat på att få förmånen att gå på föreläsningar, det har jag alltid gillat i och för sig, att få jobba hemifrån är också ett plus.
Till hösten ska jag och Jörgen äntligen få gå en familjehemsutbildningen, som är obligatorisk i och för sig, där får vi fördjupa oss i vad det innebär att vara familjehemsföräldrar.
Men nu kommer vi till det jag egentligen skulle skriva om, nämligen hur den här tiden har påverkat mig!? Vart står jag mitt i allt det här? Vad är nackdelarna med att vara jourhems mamma?
Vi människor har vissa grundläggande behov, de som Maslow skrev om ...
Självförverkligandebehov
Behov av uppskattning
Sociala behov
Trygghetsbehov
Kroppsliga behov
Maslow tänkte lite som så att man behöver ha sina behov tillgodosedda i den ordningen han numrerade dem, alltså har man inte behov ett och två uppfyllda så klarar man inte av att ta steget upp till trean och så vidare.
Ibland i livet kan man halka ner i trappen som t.ex. vid skiljsmässa, uppsägningar eller dödsfall.
För mig som jourhemsmamma upplever jag det svårt att fullt ut tillfredsställa mina sociala behov och mina behov av uppskattning.
På en arbetsplats där har man arbetskompisar och kan prata om ditten och datten på fika/lunchrasten.
Jag har inga arbetskompisar, jag har dessutom tystnadsplikt och det är svårt att prata med någon om de problem som uppstår på vägen. Har i och för sig mina avlastningssamtal och min man att ventilera med, men det blir inte samma sak som då man kan avreagera sig på fikarasten över en händelse som sker i nuet.
Dessutom förändras ens umgängeskrets lite då man som jag blev småbarnsmamma igen.
Svårt att få till det och träffa sina vänner då man aldrig riktigt vet hur man jobbar. Så ensamheten kan vara jobbig, nu är jag en ensamvarg och kan trivas med det också ibland.
Angående bekräftelsebehovet. Om vi då tar min man Jörgen som ex., han är ju säljare. I sin yrkesroll får han ofta bekräftelse på att han gör ett bra jobb, bl.a. genom att se resultatet av sin försäljning och kan jämföra sig med de andra säljarna i gruppen, med andra ord kan han mäta hur han presterar, öka eller sänka kraven på sig själv, bli bekräftad, tillhöra ett sammanhang.
Jag presterar varje dag, men det är svårt att mäta. Det är ingen som direkt säger till mig efter en vecka hemma att du städade och tvättade utmärkt den här veckan!? Å, andra sidan ska man ju kunna känna sig nöjd och bekräfta sig själv genom att se det rena hemmet och tomma tvättkorgarna!?
Jag får också bekräftelse, men inte lika tydligt.
Lite exempel på vikten av att få bekräftelse kan du läsa om i länkarna här:
En annan nackdel med att vara jourhem är att folk inte förstår hur mycket man egentligen jobbar, det är dessutom ganska svårt att förklara då tystnadsplikten gör att man måste väga sina ord. Bättre att inte säga något alls än att råka säga för mycket. Det en vet, vet ingen annan, det två vet blir lätt tre, fyra, massor som vet.
Vid några tillfällen har några olika uttryckt sig lite så här till mig, - "Kan du fixa, du som bara är hemma/har tid...?
Min nuvarande sysselsättning och dess nackdelar som jag känner av, hör givetvis ihop med vem just jag är.
Jag har kanske inte alltid fått mina grundläggande behov uppfyllda som liten och jag är en tant som fortfarande inte riktigt har hittat mig själv och tror på att jag är bra. Självkänslan är inte alltid den bästa.
Den är så sann!
Hur jobbigt och misslyckad jag än känt mig som mamma senaste tiden, vet jag att jag gör det bästa jag kan!
Att den här våren ändå se hur ens barn, visserligen på två helt olika sätt, bli uppmärksammade om att de inte är som de brukar, att den här våren vänt ut och in på sig själv för att förstå och försöka göra allt för att plåstra om, lappa och laga, förbättra och bara försöka göra allt för att hjälpa dem. Det tär på en, det knaprar på min redan svaga tro om att jag är bra, duger och räcker till!?
Under familjehemsdagarna på Medlefors valde jag en föreläsning om Kärlekens fem språk, den kursen har hjälpt mig så otroligt mycket den här kämpiga våren.
Jag har sett hur jag ska komma ännu lite närmare mina egna barn, förstått hur de behöver tanka sina "måbranivåer"/"kärleksdepåer".
Emma behöver bekräftelse, kärleksgåvor och fysisk beröring för att må bra.
Att få ge gåvor och att få gåvor är så otroligt viktigt för Emma. Nu pratar vi inte dyra saker, utan mer handlingen i sig, som att ge bort en teckning och få lite hårsnoddar.
Hon kan överaska en med att ha bäddat alla sängar här nere och plockat bort varenda pinal som ligger på fel plats, skor som står i en perfekt rad då man varit borta och kommer hem.
Emma älskar att se min glädje, att hon har kunnat ge mig det jag mest behöver..
Älskade unge, det är hon som ska få känna den omtanken!!
Pontus behöver fysisk beröring och tid! Tid att få prata till punkt och att någon verkligen lyssnar på honom, tid man tillbringar med honom, men kramar och "high fives" ryms också inom hans behovsram.
Det är så viktigt att man ser sina barn och faktiskt lyssnar på dom! Samtidigt som man har koll på vad de faktiskt gör då de pillar med telefonen och är med kompisar.
De lever i en verkligt hård och tuff värld med Snapchat, Instagram och KIK!?
Mina erfarenheter sträcker sig bara till min egen tonårstid, mina stora tre barns tonårstid och den värld våra nuvarande tonåringar lever i. Klimatet har hårdnat för våra tonåringar. Allt är bara en knapptryckning bort, allt sker sekundsnabbt och går sällan att ångra.
Då man är mitt uppe i den här stressen om att göra allt för att hjälpa sina barn, vänder ut och in på sig själv så det ska fungera och ändå inte får ihop det, då blir jag grinig och sur. Det är då jag klagar på Jörgen och tycker att han inte förstår och inte hjälper till.
Men det är orättvist mot honom, han hjälper till så otroligt mycket här hemma, men om han misslyckas en enda gång då jag försöker få ihop det ensam, så kan jag bli skogstokig och skitsur på honom!
Lite som den här bilden, missförstånd och feltolkningar.
Att hinna med varandra och vårda sitt äktenskap kan också vara tufft då man är jourhem, speciellt som det såg ut för oss i höstas.
Men ingenting blir så jobbigt som då man ser sina egna barn ha det jobbigt!!
Jag vet inte om ni blev något klokare på mig, men att skriva det här inlägget har varit så viktigt för mig att skriva och att blogga, har jag insett under de dagar jag knåpat ihop detta inlägg, att blogga är ett sätt för mig att bli bekräftad.
Krama varandra och tänk goda tankar om dina medmänniskor, alla är vi bra för någon, alla har vi behov av att bli älskade för den vi är. Kom ihåg det imorgon bl.a på morsdag...
(Min man, Pontus och Emma har fått läsa igenom och godkänt det här enormt öppna/utlämnande inlägget.)
Kram.
Kommentarer
Trackback
