mammatanten

 

När jag bloggar har jag oftast en känsla före mitt inlägg om vad jag vill skriva och berätta om, så då sätter jag dit rubriken först, för en del är det tvärtom.

 

Alla hamnar vi i någon sorts kris emellanåt i livet. Det kan vara när man genomgår en skiljsmässa, eller när någon vi gillar dör, eller när man förlorar sitt jobb, eller när ens barn har det jobbigt och så vidare.

 

En period i mitt liv "hopade" kriserna ihop sig och det var ganska många saker som hände runt mig, där en sak var speciellt jobbig, jag tänker inte gå in på några detaljer, men just den här gången är den jag vill syfta på med rubrikvalet. Den här krisen jag nämner skiljer sig åt från dom andra på det sättet att jag hade ingen att vända mig till just då, ingen självklar vän att tala med.

 

För när jag har haft mina kriser i livet så har jag löst de på lite olika sätt.

Förr i tiden så skrev jag sida upp och sida ner, som ett argt brev till den som min kris handlade om, men jag brände oftast upp dessa brev utan att någon annan än jag läst dom. Men syftet var att jag fick ur mig ord, ord som formulerade min känsla. 

Idag bloggar jag istället för att skriva brev fast det blir ju inte alls lika öppet men det fungerar ändå.

Men det som också har varit viktigt för mig är att få "lätta mitt hjärta" för någon vän ibland, för när man har fått säga orden högt och ältat dom så tappar krisen sin styrka ganska så snart. För mig i vart fall.

Det är som om man får ett annat perspektiv på krisen om man får bolla orden med någon annan.