mammatanten

Jag tror att vi alla tänker på ungefär samma sätt, men hur vi tolkar det vi tänker och vad vi väljer att fokusera på är så olika...plussa också på att det vi skiljer oss åt på, är graden av att förstå den andre och känslan av empati, tänker jag i vart fall...

Men jag tror att vi alla kommer långt om vi kan ändå pyttelite sätta oss in i den andras känsla...!?

 

Hur som så gillar jag inte en baby som gråter, eller ett barn som skriker ut sin förtvivlan att inte vara förstådd, eller tonåringen som måste hävda sig i en grupp och måste göra saker som att misshandla eller stjäla för att känna sig sedd...eller ännu värre är då man ser hur det vuxna barnet fortsätter agera på grund av sin barndom..

 

Tycker att den gruppbildningen som finns och den hotbild som känns så stark mot personal och kunder på min förra arbetsplats är så hemsk och jag kan bara hoppas att en lösning kommer snart....

Tänker också att man får inte tänka på kostnader före säkerhet.