mammatanten

Men jag tänker att det är så fel att man måste gå så långt att man förnedrar sig själv och hamnar nere på en tjurig treårings nivå, innan någon lyssnar på en på jobbet och förstår vilken kamp det har varit att varje dag gå dit över huvud taget.

Det har varit en gladare Annica de sista dagarna efter mitt "psykbryt" i måndags, även fast jag skäms över mig själv som inte kan få fram hur jag tänker, på ett lite snyggare sätt än att bryta ihop med massa tårar som följd.

 

Nåja, det var i vart fall det som verkade behövas. Jag fick vara i spelet halva onsdagen som extraresurs och på torsdagen fick jag ha en vakant jourtid och på fredagen hoppade jag in lite på eftermiddagen för att beta av lite köer då paketen kom.

 

Att jag sen fick en för tidig julklapp och blev mormor i tisdags har nog också hjälpt mig att fokusera på det positiva med livet. Han är ju bara så fin och näpen mitt lilla barnbarn.