Grubblar
Gårdagskvällen tillbringade jag i soffan ihopmysen med en vattenflaska och ett gäng ungar som smaskade på ostkrokar, tortillachips och massvis med godis, medans vi såg på Gladiatorerna.
Emma hade övernattande kompisen Emelie här och Pontus hennes storebror Henrik som natt gäst.
Efter frukost idag mös jag ner i soffan igen och läste ut min bok.
Sen gjorde jag lunch till alla barnen, som enligt maken blev supergott! Jag gjorde en "mantagervadmanhaverirestergratäng". Lite kokt spagetti och lite kokta pastaspiraler som blandas ihop med en liten carbonarapåse som späds ut med två ägg och en burk creme fraiche, samt rökt skinka och riven ost.
Själv har jag ätit en "påse" till lunch.
Nu har jag verkligen bestämt mig för att ta itu med övervikten och behöver en rivstart!
Jag är egentligen emot påsdieter och tycker att man ska röra på sig och äta sund mat som GI-kost, men nu är jag desperat!! Dessutom duger inte mina fötter till några promenader för tillfället.
Sen grubblar jag vansinnigt mycket för tillfället! Jag grubblar på vem jag riktigt är? Vad jag riktigt tycker!? Vad jag riktigt känner? Varför jag aldrig är riktigt nöjd!? Varför jag bloggar!? Varför jag är så djup och utlämnande!? 
Jag har alltid varit en grubblare och så långt tillbaka jag kan minnas, har jag tänkt och levt utifrån hur livet borde vara!? Jag har liksom aldrig funderat på vad jag liksom vill!? Jag har alltid velat vara alla till lags och måna om att de får ut de jag tror de vill få ut av mig!? Liksom aldrig tagit hänsyn till vad jag egentligen vill, utan bara det jag tror alla andra vill!?
Samtidigt som jag är duktig på att "tycka" och måste få ur mig det jag grubblar och "tycker"!?
Fattar ni någonting? Kan förstå om ni inte gör det! Men vad jag försöker förklara, är den där känslan av att vara i en bubbla, som jag nämt tidigare. Man utför och gör saker utifrån vad som krävs av en, samtidigt som allt känns så overkligt!? Allt känns som om man inte är med eller riktigt närvarande!?
Ta det här med övervikten som ett exempel...Varför mår jag så illa över att vara överviktig? Är det på grund av vad jag vill som jag tvingar mig själv att äta "påsar"?
Varför gillar jag inte det jag ser i spegeln?
Det är sådant jag grubblar på...alltså varför jag låter mig påverkas av alla yttre faktorer och magra självsvältande "superskinni" modeller som media bombar över oss.
Tänk vad lätt det skulle vara om jag bara kunde foga mig in i leden och bara njuta av allt underbart som jag faktiskt har skapat med mitt liv!?
Hatar att vara så grubblande och analyserande och utlämnande djup!
Men det är ju det som liksom är jag! 
Kramisar. 
