cancern
Jag tog mig aldrig tid att blogga igår, blev en nog så lång dag ändå.
Som jag skrev tidigare så följde jag min pappa till Umeå och onkologen. Vi åkte inte Sambulansen utan det blev taxi båda vägarna. Den här gången var det Skellefteåtaxi och föraren var ung, trevlig, hel och ren. ;)
Vi var framme i Umeå strax före 12.30. Pappa anmälde sig för provtagning och fick komma in på en gång.
Efter lämnat blodprov hade vi lite över en timme att slå ihjäl, då passade vi på att ta en fika och prata en stund.
Innan vi fick komma in till Marcus började pappa säga att han funderade på hur han skulle få Marcus att låta bli sitt nervösa pillrande på sin dator....och kanske få svar på varför smärtorna i ryggen avtar lite efter toabesök.
Marcus har ett lite annorlunda sätt att uttrycka sig på, tittar ogärna en person rätt i ögonen och nervöspillar på datorn och stakar sig i talet, men trots detta har man ändå förtroende för hans kunskaper.
Gårdagens besök gav många positiva besked och svar på många frågor.
Pappa har ju fått bort opererat så mycket som det går av tumören som sitter i bröstryggen och som förstärkning sitter det ett rejält stag längs med ryggraden. Detta stag är fäst i två kotor upptill och två kotor nertill. Jag bad om att få en bild....
Den grå massan i mitten av ryggraden är där rester av tumören finns kvar och det är där som man också kan se att kotan har sjunkit ihop.
Alltså det positiva besked vi delgavs igår, var att cancern inte vuxit och att den ökade smärtan från ryggen beror på att en kota har sjunkit ihop.
Att kotan som har varit mest anfrätt av cancer nu har sjunkit ihop kan bero på att cellgifterna har krymt tumörresterna något och då har den sköra kotkroppen inget stöd längre.
Den här ökade smärtan kommer att avta med tiden och då kom ju nästa fråga. Hur lång tid har pappa kvar?
Svaret på den frågan är svår och komplex, men gissningsvis ganska lång tid.
Fakta är att njurcancer är en knepig form av cancer och då den har spridit sig som i pappas fall, så brukar medel överlevnaden inte alls vara så här lång tid som pappa fått. Spridd njurcancer är oftast rätt agressiv och svår att stoppa. Varken strålning eller cellgifter brukar hjälpa.
Pappa faller alltså utanför ramarna ganska rejält. Pappas tumör reagerar inte alls som de flestas brukar göra.
Det tog ju faktiskt närmare tjugo år innan njurcancern spred sig.
Så lite tur i oturen kan man ju säga att far har.
Efter en guppig hemfärd genom byar mellan Ånäset och Burträskvägen, en medresenär skulle nämligen av i Vebomark, landade vi hemma hos mig och åt en försenad Påskmåltid, tillsammans med alla mina goa barn.
Tänk så lyckligt lottad jag är ändå.
Mikael och Johanna busade som sig bör...
Det var gårdagen...idag har jag bara haft en alldeles vanlig arbetsdag. Däremot så åkte jag buss till och från jobbet, det är lite ovanligt. Pontus och Emma som ville vara med farmor idag istället för på Fritids, de kom ner till stan och åkte buss med mig hem.
Kram.
Som jag skrev tidigare så följde jag min pappa till Umeå och onkologen. Vi åkte inte Sambulansen utan det blev taxi båda vägarna. Den här gången var det Skellefteåtaxi och föraren var ung, trevlig, hel och ren. ;)
Vi var framme i Umeå strax före 12.30. Pappa anmälde sig för provtagning och fick komma in på en gång.
Efter lämnat blodprov hade vi lite över en timme att slå ihjäl, då passade vi på att ta en fika och prata en stund.
Innan vi fick komma in till Marcus började pappa säga att han funderade på hur han skulle få Marcus att låta bli sitt nervösa pillrande på sin dator....och kanske få svar på varför smärtorna i ryggen avtar lite efter toabesök.
Marcus har ett lite annorlunda sätt att uttrycka sig på, tittar ogärna en person rätt i ögonen och nervöspillar på datorn och stakar sig i talet, men trots detta har man ändå förtroende för hans kunskaper.
Gårdagens besök gav många positiva besked och svar på många frågor.
Pappa har ju fått bort opererat så mycket som det går av tumören som sitter i bröstryggen och som förstärkning sitter det ett rejält stag längs med ryggraden. Detta stag är fäst i två kotor upptill och två kotor nertill. Jag bad om att få en bild....
Den grå massan i mitten av ryggraden är där rester av tumören finns kvar och det är där som man också kan se att kotan har sjunkit ihop.
Alltså det positiva besked vi delgavs igår, var att cancern inte vuxit och att den ökade smärtan från ryggen beror på att en kota har sjunkit ihop.
Att kotan som har varit mest anfrätt av cancer nu har sjunkit ihop kan bero på att cellgifterna har krymt tumörresterna något och då har den sköra kotkroppen inget stöd längre.
Den här ökade smärtan kommer att avta med tiden och då kom ju nästa fråga. Hur lång tid har pappa kvar?
Svaret på den frågan är svår och komplex, men gissningsvis ganska lång tid.
Fakta är att njurcancer är en knepig form av cancer och då den har spridit sig som i pappas fall, så brukar medel överlevnaden inte alls vara så här lång tid som pappa fått. Spridd njurcancer är oftast rätt agressiv och svår att stoppa. Varken strålning eller cellgifter brukar hjälpa.
Pappa faller alltså utanför ramarna ganska rejält. Pappas tumör reagerar inte alls som de flestas brukar göra.
Det tog ju faktiskt närmare tjugo år innan njurcancern spred sig.
Så lite tur i oturen kan man ju säga att far har.
Efter en guppig hemfärd genom byar mellan Ånäset och Burträskvägen, en medresenär skulle nämligen av i Vebomark, landade vi hemma hos mig och åt en försenad Påskmåltid, tillsammans med alla mina goa barn.
Tänk så lyckligt lottad jag är ändå.
Mikael och Johanna busade som sig bör...
Det var gårdagen...idag har jag bara haft en alldeles vanlig arbetsdag. Däremot så åkte jag buss till och från jobbet, det är lite ovanligt. Pontus och Emma som ville vara med farmor idag istället för på Fritids, de kom ner till stan och åkte buss med mig hem.
Kram.
Kommentarer
Trackback
