Svart eller vitt
Jag har inte riktigt haft tid eller lust att skriva här på ett par tre dagar nu. Blev ett kort inlägg igår för att säga grattis till Pontus som fyllde år.
I torsdags var Mikael och Maria hit på middag, sista chansen på ett tag, för nu är Mikael i Norge och ska jobba där.
Vi var också utan fungerande internet på grund av en avgrävd kabel i Bromma, så det blev inget bloggande eller hockeytittande.
I går fredag var det då släktkalas för Pontus. Morfar, farmor, morbror och moster samt några kusiner kom för att fira honom och fika.
Cia är också här så ungdomarna får ha avskedsfest i lugn och ro.
Sen för att knyta ihop med rubriken lite grand så kommer lite om mina grubblerier att luftas i detta inlägg också...
Ingenting är väl bara svart eller vitt!? Man brukar i vart fall säga så...
Jag grubblar ju mycket på vad som egentligen är meningen med vår och framförallt min existens? Jag studerar också ofta hurdant vi fungerar, hur vi "fållar" in oss och fungerar i samhället, på jobbet, i familjen!?
Varför gör vi som vi gör i vissa situationer och varför vi ibland gör fel....
Jag blev så heligt förbannad i torsdags när jag åkte hem från jobbet, för att jag blev stressad av en bilist och höll på att krocka.
Jag avskyr verkligen det här med att bilister inte håller avstånd både mot framför varande fordon och bakomvarande.
När jag låg på nittiofem på nittiostreckan efter brandstationen på väg norrut i vänsterfil, fick jag en riktig "rövslickare" bakom mig, jag markerade i backspegeln med händerna att han kunde öka avståndet. Men icke det! Jag såg att jag fick en lucka att blinka in höger, till det andra körfältet, men var bara tvungen att öka avståndet först, så inte jag blev ett framför varande fordon som låg för tätt. När jag börjar blinka och ska köra in så tränger sig min rövslickare också in i höger körfält, med avsikt att köra om mig på insidan, vilket är totalt förbjudet på en nittioväg. Jag blir livrädd och väjer ut igen samtidigt som jag i panik bromsar vilket sker helt reflexmässigt!! Helt idiotiskt av mig jag vet!
Men jag tar mig in i höger körfält ändå och han kör om i vänster ivart fall strax efter, då lägger jag mig på tutan och skriker idiot högt för mig själv i bilen, samtidigt som han ger mig V tecknet helt coolt i backspegeln.
Vilken idiot!! Men hur tänkte han egentligen? Varför gjorde han egentligen så där? Varför följde han inte trafikreglerna? Ville han bara vara först? Var han stressad? Eller tyckte han att han gjorde rätt?
Nästa grej jag har funderat mycket på är relationerna och reaktionerna på jobbet det senaste...
Hur och varför vi reagerar som vi gör på de nya shemat?
Varför vi blir så upprörda och ledsna eller glada eller bara accepterar det hela.....
Det är så jobbigt med ämnet schema......
Men sen det sista som verkligen tog knäcken på mig och gör att jag funderar och grubblar ännu mer på vem jag är och varför jag gör och känner som jag gör. Hur upplever andra mig i förhållande till hur jag upplever mig själv!?
Det var i går då jag var tvungen att bli riktigt arg och upprörd på en ung medarbetare som inte tog sitt ansvar!
Jag tycker det är den absolut jobbigaste biten med att vara ansvarig! Att tillrättavisa!
Så just nu känner jag mig så tom och frågande till livet....Vad är meningen med det, egentligen?
Kram.
