Bara vara..
Idag har jag än så länge inte gjort ett dugg! Utan bara helgat vilodagen. Vi har varit i Åbyn och myst med pappsen..Magnus och hans barn var också där.
Ganska så skönt att bara umgås och bara vara...utan krav och måsten...
Innan vi åkte hem fick pappa ett sådant där konstigt kallsvettningsanfall igen..han sa redan då vi kom att han var yr idag, men helt plötsligt blev han akut svettig och bara tvungen att lägga sig ner....
Jag har lagat mat till familjen, nu sen jag skrev den första delen i detta inlägg, och nu fortsätter jag...
Söker och har sökt svar på nätet....ser på ett ungefär vart pappa är just nu i jämförelse med andra drabbade av cancer...
Den jobbigaste biten är balansgången mellan min vilja att veta och pappas godmodiga inställning och kanske inte vilja veta!? Hur mycket kan man berätta för pappa att jag vet? Hur mycket vet pappa som han inte vill dela med sig?? Det är så jobbigt att veta att hans spridda njurcancer är obotlig! Vet pappa det? Jobbigt att höra att han säger att han haft extra ont under revbenen....tar sig i nacken....beskriver smärtor som förmodligen beror på nya metastaser....som ännu inte syns på röntgen!?
Hur som haver var det ganska roligt och intressant och stämningshöjande att se...far och son "in action"...Min bror och min pappa har ju levt väldigt nära sen mamma och pappa skilde sig. Att se dom "munhuggas" på ett mycket kärleksfullt sätt..och båda med glimten i ögat...det är/var starkt på ett positivt sätt!
Men jag vet inte hur länge jag orkar se och betrakta världen och dess vedermödor? Känns som om jag lever i en stor bubbla... jag orkar inte längre göra något..utöver måstena.. Det är ju då det är så underbart att ha ett jobb, ett underbart jobb att gå till...där man vet man fungerar!?
Tror och förstår att jag genomgår "sorg" i psykiatrins värld...Ja jag vet vad jag går igenom och jag vet hur det påverkar en....men likväl är det SÅ IN I HELVETET SVÅRT!!...
Snart farsdag..Det gillar vi!
