mammatanten

Härliga resultat på vågen och med mätningen. -3,2 kg på en vecka och en hel del minus i cm både här och där på kroppen.

Dagens frukost fick lika många kalorier som den skulle innehålla men keson hade surnat och fick ersättas med ägg.

 

 

 

Började min morgon med att dricka citroningefäravatten och sen tillverkade jag min frukost som idag var en grön smoothie.

 

Dagens reflektion och självrannsakan handlar om mina tankar om föräldraskapet.

Ja jag har grubblat och funderat väldigt mycket de senaste dagarna och ja jag har känt mig ledsen och dränerad på energi.

 

Har reflekterat över det svåra med att skilja på sorg/ledsen - depression/ångest. Har också förstått att jag måste be om ursäkt ifall mitt skrivande här på bloggen och mitt sätt att fungera med att grubbla, analysera och reflektera, har fått dig att känna dig otillräcklig, för det har nämligen aldrig varit min avsikt. Förlåt!

 

 

God morgon eller jag hoppas att er morgon är god. Har just avslutat min frukost efter någon några knappa timmars sömn.

 

Nu har kylan tagit ett grepp om Norrland och i afton var det drygt -20 grader. Kallt men krispigt vackert och det blev lite roligare att byta bort julgardinerna i köket då jag kunde njuta av ljuset, krispet och den blå himmelen.

 

 

 

Grattis fina älskade dotter, grattis mammas lilla (stora) hjärta! Tänka sig att det har gått 30 år sedan jag med blod, svett och tårar födde dig efter över ett dygns kämpande.

Fina, vackra, älskade Johanna du gav mitt liv en mening. Det har inte alltid varit lätt och jag har inte alltid varit en bra mamma, men utifrån de förutsättningar som har funnits har vi lyckats och du har blivit en fantastisk fin, unik, omtänksam och kärleksfull människa. <3<3<3 Älskar dig oändligt!

 

Jag tror att det är viktigt för oss alla att reflektera över olika saker med jämna mellanrum. Nu så här efter nyår reflekteras det särskilt ofta och mycket på olika bloggar.

 

Jag gillar Retorikern Elaine Eksvärd som ofta reflekterar och bjuder på sig själv och det hon varit med om i sitt liv och här delade hon sina tankar om ett av alla sina val och mål i sin livets resa.

 

Eller som min kusin som på ett så härligt sätt, öppet och frispråkigt förmedlar sina tankar om att vara ensamstående mamma just här, men lika bra här.

 

Jag tankar kraft från starka kvinnor, mammor, pappor, bloggare, men främst överlever jag just därför att jag ständigt reflekterar över mina göranden och andras göranden och tar lärdom av det de förmedlar.

 

Just nu jobbar mina tankar med hur i hellskotta jag ska få min "onghög" att bara sluta argumentera med mig då jag vill deras bästa genom att dra riktlinjer om sömn, mat och skärmtid och det allra viktigaste TID TILLSAMMANS!!

Lov och förändrade sovvanor är något som särskilt ställer till det i en familj för alla inblandade då någon med diagnos finns..

 

Nedan text skriven av person med diagnos..

 

Barn kan ha det jobbigt och att det är vår uppgift som vuxen och förälder att guida fram och lära våra barn att hantera dessa känslor som uppstår är så viktigt att komma ihåg. Det är sällan barnets fel att det blir fel, det är oftare hos oss vuxna det brister.

Sen tror jag inte att barn generellt far illa om vi vuxna ibland inte orkar eller att vi brister i omdöme någon enstaka gång, det är bara mänskligt.

 

I dag har Johannas familj åkt hem, jag åkte med dem ut till flyget på förmiddagen. Jag satt i baksätet mellan Elton och Alma och vi småpratade.

 

 

 

Det är så skönt att jag beslutade mig för att logga ut från Facebook, men jag saknar det sociala som finns där, jag saknar att gratulera dig som fyller år och trycka på gilla knappen då du delar dina fina livshändelser, men jag saknar inte meningslösa citat och inom mig känslan av att ha missat att ge en gillahälsning till dig...

 

Men jag har tagit ett beslut och gått med i något som kommer att få mig och min kropp att må bättre och det jag anmält mig till samlas på Facebook som en sluten grupp och därför behöver jag vara inloggad emellanåt..

Så förlåt ifall du tar illa upp och ser mig som aktiv smygkikare, för det är jag inte, har i alla fall inte för avsikt att vara i vart fall;)

 

Älskar att få vara mormor och farmor och ha huset fullt av min familj, men lite skönt var det att ha några timmar ledigt i kväll för turbostädning av golv och toaletter.

 

Nu har vi rullat in i ett nytt år och jag njuter av att umgås med min stora familj.

 

Vi firade in nyåret familjärt och var 11 stycken runt matbordet. Vi hjälptes åt med komponerandet av nyårsmenyn och fick ihop fyra olika förrätter;) Jalapenjocrustader, laxtårta, chevrekex och minispett med korv och köttbullar.

 

Då var årets sista dag här och om jag ska sammanfatta 2017 har jag fått vara med om en massa fantastiska saker trots ett känslomässigt tungt år.

 

Höjdpunkterna var att jag blev farmor till lilla hjärtegrynet Rue, vår resa till Dominikanska Republiken och det fantastiska sagobröllopet mellan Johanna och Erik och all tid tillsammans med min familj.

Framgångar i att hantera mina barns svårigheter och tacksam för den hjälp vi till slut fått och glad över att vi till sist fick en diagnos som även kommer att ge oss medicinsk hjälp.

Vårt tomtköp i Ammarnäs var också ett lyckat drag i vårt liv som kommer att berika oss på olika sätt framöver.

 

Nu är de här min älskade Stockholmsfamilj! Lisa har lånat min bil och då blev det hon som hämtade på flyget då barnstolarna jag sparat fanns i den.

 

Något annat som jag sparat är alla fina basleksaker som håller i generationer och Elton och Alma leker gärna med Duplot från Lego.

 

Jag har tidigare skrivit om den vita och svarta vargen och om vem man matar. Hursom hittade jag en bra sida här

där det beskrivs så bra vad jag menar då jag pratar om den svarta och vita vargen.

 

Jag är helt slut och jag tänker inte skylla på någon annan än mig själv, fast jag skulle vilja ha lite goda råd utav er läsare om ni har.

Jag är en snäll, empatisk människa som vill hjälpa allt och alla, men i och med min inkännande förstående sida och att jag är en High Sensitive Person som bär även andras känslor har jag just nu svårt att hålla mitt eget huvud över vattnet.

I min familj är jag van att hantera allt som suger musten ur mig och jag jobbar ständigt med att inte ta åt mig och känna skuld då barnen inte fixar det vi kommit överens om och jag är medveten om att jag måste bli ännu bättre på att själv sätta på mig min egen syrgasmask innan jag hjälper barnen på med sin.

 

Personen har läst igenom min Facebook status minst ett halvår bakåt, suttit och läst min blogg och byggt upp en övermäktigt stark känsla av ilska mot mig som jag tyvärr tror beror på ren och skär avundsjuka?

Personen har ifrågasatt varför jag inte bara skriver ut hens namn här och det gör jag inte därför att min avsikt är inte att skriva om någon annan och vara dum här på bloggen. Det jag gör här på min blogg är att försöka beskriva min vardag, mina känslor i det jag upplever i min vardag. Vad ska man göra då en person talar om för en hur fel jag är bara för att jag är jag? Spelar liksom inte någon roll hur vänlig, snäll och trevlig jag försöker vara så måste ändå personen trycka upp i ansiktet att jag inte ska tro att jag är så djävla perfekt!?  Vilket jag aldrig trott eller känt mig som...

 

På den direkta frågan om vad dessa påståenden baserar sig på så blir svaret "Lägg AV!!Du rår för det själv..Som man bäddar får man ligga.. eller Det vet du..innerst inne!!

 

Det där var bara en bråkdel av fula, personligt kränkande ord personen vräkte över mig i flera timmar dessutom bara för att jag är jag.  Det finns ingenstans i vår konversation att jag på något sätt kränkte hen eller gav igen med samma mynt.

Tänk så enkelt det varit ifall jag insett att jag borde ha lagt mig plattare på en gång och inte kommenterat alls då hen länkade mig på sociala medier till saker som inte stämmer.

 

Tycker så synd om personen som inte förstår att det finns inget jag gjort utan att det finns bara en känsla hen bär och den känslan baseras bara  på ren och skär avundsjuka och att jag inte ska tro att jag är bättre än hen, vilket jag i och för sig inte tror heller.

Men jag är ledsen och kränkt.

 

 

 

Jag är så otroligt tacksam över allt jag har, allt jag kämpat med att få, allt som tillslut kommer tillbaka till mig. Inget blir bra då man tillåter sig att bemöta hat, ilska, missunnsamhet, dåligt uppgörande med att "svara med samma mynt". Visst har jag ofta känt ledsna tankar och verbalt grottat ner mig med min man om det som andra välter över mig och ältat runt med mina känslor med att vilja ge igen...men oftast har jag sansat mig och behållit den pyrande "svarta känslan" inom mig och utåt "vänt andra kinden till!"

 

Det är coolt att vara snäll.

 

Vi började våran julafton med att enligt tradition besöka Jörgens morbror Kalle som varje julaftonsförmiddag öppnar upp sitt hem för sina syskon och deras barn och barnbarn. De bjuder på lutfisk, dopp i grytan och massa annat gott. Min tallrik såg ut så här den här gången.

 

 

 

 

Nu är jag klar med allt inför julen och har inte känt mig stressad alls om vi pratar om hur min tid har räckt till.

Däremot har jag varit rätt så känslomässigt stressad av att jag inte riktigt har räckt till, att jag inte orkat ha tillräckligt med tålamod då vardagsrutinerna och orken hos alla mina barn tryter. Jag har känt mig otillräcklig då ångesten har slagit till hos ett barn, motivationen att kliva upp försvunnit hos ett annat och den tredje som blir sur över att jag bryr mig och försöker fostra.

Men även den stressen har lagt sig fast jag har fått kämpa med mig själv och med hur jag tänker inne i mitt huvud. Det är inte helt lätt att få tonåringar att må bra i dagens stressade IT samhälle.

 

Knäcken är kokad, har även gjort lite ischoklad, pepparkakshus och gravad lax, köttbullar och griljerat skinka under de senaste dagarna.

 

 

 

Den här veckan har varit tuff! Jag har varit själv med mina barn då Jörgen "jobbat" nere i Malmö. Tonåringar är ju tonåringar och de ska ju frigöra sig, svara emot och vara allmänt sura och otrevliga. Det vet jag och det kan jag tackla och hantera. För de hinner vara charmiga och underbara däremellan också..;) 

 

Men jag måste också hantera tonåringar med särskilda svårigheter, tonåringar med diagnoser, tonåringar med taskig uppväxt och tonåringar som inte mår bra. Det här inkluderar både lånisar och mina egna barn.

Sen ska vi addera julen på det här och i en släkt och familj  kan det skapa oreda och olika känslor om vem som favoritiseras och vem som glöms bort, vem som ska bjuda in vem?  Vem som känner sig orättvist behandlad och vem som av sårade känslor vräker ur sig mot någon sin skit = "sin känsla" av utanförskap eller något i den stilen!? Det är frånskilda föräldrar, det är frånskilda far/morföräldrar, det är syskon i kärnfamilj, det är syskon som är frånskilda, det ÄR mångas känslor som det ska tas hänsyn till!?

 

Ni som sett "Tomten är far till alla barnen" fattar lite om vad jag försöker förmedla..!?

Snälla älskade familj, barn och vänner, kom ihåg att vi alla gör vårt bästa! Tycker du att mitt bästa inte duger undanber jag mig att du ska säga "så är det visst", "..är så djävla besviken på dig" och så vidare...

 

Om du inte är nöjd med en relation och känner att någon nära gör skillnad på dig och någon annan, snälla låt bli att berätta för den personen att den är fel! Tror du att relationen blir bättre av att du först skäller ut, går till personligt angrepp istället för att diskutera sakfråga och sen förväntar du dig att den här motparten i relationen ska säga javisst vad jag vill umgås med dig?!

 

Nu flummade jag iväg lite, men jag vill förmedla att det är inte helt enkelt att skapa en drömjul för alla och infria allas förväntningar!?

 

Vi ska fira julen hos Mikael och "alla" är välkomna! Mikael öppnar upp sitt hem för sin mamma och sina syskon, för sin fru Marias mamma och pappa och hennes syskon, men han bjuder också in de jag alltid brukar bjuda in så ingen behöver sitta själv.

Förra året var jag med min familj i Dominikanska Republiken och tyvärr satt då många ensamma hemma.

 

Den här dagen började tyvärr i samma anda som den slutade igår, jag väljer bort detaljerna men blev tvungen att skjutsa till skolan i dag också.

Hälsade på pappa och han lyssnade som vanligt på mig och minnena av honom och vem han var med sitt raka, ibland brutalt ärliga sätt stärker åter mig i att vara den jag är. Jag är snäll, ibland för snäll, jag är förlåtande och vänder alltid andra kinden till. Hatar illvilja, avundsjuka, orättvisor och självupptagna människor! Men jag finns där för dem också.

 

Vi har haft en bra helg i Stockholm. Barnbarnen var krassliga med segdragen influensa/förkylning men de orkade med Eltons barnkalas på lördagen.

 

Går in och läser på min kusins blogg och känner så väl igen mig, känner igen den där frustrationen då inget blir som man tänkt sig och känner sig fel.

 

Det har varit en tid även hos mig nu då barnen har behövt extra omsorg och det sliter på orken och i natt väcktes jag klockan 03.00 av ett sms som sonen skickade om att han inte kunde sova och där tog min nattsömn slut. Jag är lättväckt och hans avsikt var ju inte att väcka mig men så blev det.

Kunde inte somna om eftersom jag visste att väckarklockan skulle ringa fem. 

Har en lånis som jag skulle få upp så hen kunde åka bussen som går 5.55.

Lagom trött och frustrerad då jag curlat med kaffekokning och väckning för att få beskedet att hen sjukanmält sig så somnade jag om efter sex för att återigen väckas av det normala morgonalarmet vid sju och då var det bara att kliva upp och ta itu med dagen.

Jag var inte så pigg och la mig igen då jag hjälpt de andra barnen iväg till skolan, förutom sonen då som jag hade förhandlat om att få väcka och skjutsa till skolan vid tio.

Men tji fick jag då telefonen ringde i ett. Jobbsamtal, privatsamtal och sms pling ....

 

 

 

Intensivt på jobbfronten från oväntat håll, vad är de med tonåringar och hormoner?

Hur som räddade en 14 månaders solstråle upp vårt senaste dygn då vi fick joura ett knappt dygn. Att få en liten sötnos att skratta och må bra ger så mycket mer energi än det tar.

 

 

Att få skolan att ställa upp lite extra misslyckades jag med idag och fick hämta hem ett barn som inte trodde sig om att fixa skolan efter sin sjukdom..

Tänk att det ska vara så svårt att tänka utanför ramarna och hjälpa en som vill försöka? Så bortslösat med tid att ingen resurs kunde rycka in på förmiddagen trots att jag tydliggjorde problemet. Nix blev frånvaro då jag efter flera samtal fått mitt barn att stanna och försöka och sen ändå bli tvungen att hämta och ännu längre uppförsbacke blev det..

 

Att ha barn med någon form av diagnos eller handikapp blir lätt så svårt och om du är nyfiken kan du gå in och läsa om det hos supermamsen.

Eller gå in här  där berättar hon om sin vardag som jag känner så väl igen, eller här där hon skriver om den perfekta föräldern vi så gärna vill vara.