mammatanten

Jag har haft problem med en sena till höger långfinger, långfingret liksom låser sig och sprättar ut igen efter fingret varit böjt. Känns lite lustigt då man ska lämna tillbaka mynt till en kund.

Precis då detta finger nu har lagat till sig något,  så har senan till ringfingret börjat krångla. När jag skulle tända ljus inför "Earth hour" så kunde jag inte greppa tändaren med höger hand, tur att man är ganska dubbelhänt, så vänster handen fick hjälpa igång tändaren istället.
Det är ganska ömt och ont också, kan bara önska att det har gett med sig innan jag ska hålla i min ogräskratta igen!


Kram.

Direkt efter frukost åkte vi ner till stan för shopping. Skor och jackor till barnen och några jeans och överdelar till maken.
Och äntligen har Emma fått köpa sig en skinnjacka! Stolt tjej! Men den på bilden är Pontus jacka.

 

Efter shopping och lunch från salladsbaren på ICA, begav vi oss till Nordanå och teatern för att se lite barnteater. Emmas klasskompis och Emmas teaterskolegrupp som hon hoppade av, hade uppvisning.

 

Nu har jag lämnat halva familjen hos svärfars och är hemma en stund, innan jag vänder åter till stan för att lämna Lisa på jobbet och äta middag i "Sjungande".

Kramkram.

Det händer mycket på jobbet nu och jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig i mitt inlägg för idag!?

Men så mycket kan jag säga att det är intressant att studera hur olika vi människor i en grupp beter oss och hanterar situationen då de normala ramarna förändras. 

Det bubblar verkligen av känslor...Glädje, förväntan, besvikelse, ilska, sorg, frustration, ja hela registret.

Idag har vi nämligen fått beskedet att nuvarande ledningsgrupp slutar och följer efter Åke till MAXI, ingen större nyhet i sig, för det var vad vi alla förstod.
Men lite konstigt känns det dock att de som går vidare får utse sina egna efterträdare!? Att de som går även danar den nya ledningen....? Ger det vissa mer fördelar i ombildningen?

Nåja, jag förstår att det måste bli så här och det ska bli spännande att möta framtiden, jag ser faktiskt fram emot den.

Nästa vecka är det Påsk och veckan efter det på Påsklovet kommer Johanna hem några dagar. Erik följer också med. Längtar!

Kram.

Allting börjar lugna ner sig och alla frågetecken börjar få svar. Jag känner att det blåser lite positivare vindar igen.

Idag har vår nya chef varit på jobbet och presenterat sig, Johan heter han och är endast trettiotvå år.
Johan kommer från Eskilstuna nu närmast, fast han har rötterna här i trakterna och anser sig kommit hem igen.
De flesta av oss, eller faktiskt alla jag talat med var enande överens om att han verkar vara en trygg och stabil människa. Känns istinktivt bra det här.

Jag har också fått hem maken från Stockholm, men dessvärre en sliten och trött man.
Han berättade lite försiktigt först att jag inte skulle bli orolig nu och att han mår bra, fast igår var det värre.
På tunnelbanan igår kväll, då arbetsgänget skulle iväg för att äta middag, svimmade han och var borta ett tag. Blev utburen till perrongen, vaknade och skulle kliva upp, men svimmade igen.
Resultatet blev tuttutbil till sjukan för dropp och en trolig diagnos är maginfluensa/matförgiftning.

Tillbaks till hotellet vid två inatt, sen hemskickad med ett tidigare plan idag.

Känns bra att ha honom hemma sovandes i sin egen säng i vart fall!



Kramisen.

Eller som jag skrev på Facebook ikväll...

Jag funderar mycket nu på Varför vissa gör som dom gör och varför det blir som det blir ibland!?
Har en vän som kämpar på med att "ta klivet" för att slippa ta mer negativ skit!
Funderar på varför vissa människor då bara gör saken värre?
Funderar också på varför vissa människor alltid anser att felet bara ligger på "någon annan" och aldrig inser att man kan ha en del i det själv?
Med detta inlägg vill jag ha sagt...
"Det är inte ens fel att två träter!"

Kramisen.

(Pst..på torsdag kommer nya bossen och presenterar sig! Det känns bra!)

Solsken och fågelkvitter och inga stormvindar ute idag.
Känner ni igen någon fågel på dess läte?
Jag minns två från skoltiden, nämligen talgoxen och gulsparven.

Ett-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuuuu...det är gulsparven.


Nästa är Talgoxen som låter som en cykelpump.


Vädermässigt är det en härlig tid vi går till mötes.

Kram.

Den här veckan är det sportlov för skolbarnen i Västerbotten. Vi klev upp tidigt idag för att infinna oss i fotbollstältet och vara med i sportlovscupen.
Gick sådär...
Pontus lag vann överlägset sin första match, 15-0, tråkigt och ingen utmaning.
Match två spelades mot Sunnanå och förlorades men det var en roligare match med mer utmaning tyckte spelarna.

  

Efteråt intog vi vår lunch på mitt jobb.
Nu blir det hemmapyssel resten av dagen.

Kramisar.

Jag har gjort ett undantag på sänggående tiderna för de små på tisdagar nu i några veckor, så de har kunnat följa de äkta kämparna i programmet Mot alla odds. Vilka riktiga kämpar!! 
Alla deltagarna har minst ett handikapp, oftast flera, men tro inte att det har hindrat dem att färdas genom halva Afrika för det!?

Sänggåendet gick bra, inga griniga barn, bara en grinig mamma. Fullmåne och PMS är ingen bra kombination kan jag meddela.
Sen har jag också varit på Kvinnokliniken idag för ett omprov av mina cellförändringar. Anspänningen inför det besöket var enorm och jag känner mig väl lugnare nu efteråt men det är fortfarande jobbigt.

Läkaren förklarade ....
Att jag blev ditkallad för att cellprovet jag tog ett år efter min operation och borttagning av cellförändringar, ändå visade på små cellförändringar.
Det såg bra ut idag med blotta ögat och snabbkoll i mikroskopet av cellerna såg också bra ut och ett nytt prov togs för att skickas in. Ett vaginalt ultraljud gjordes också.
Allt såg som sagt bra ut och hade det inte gjort det så hade läkaren knipsat en bit för vidare undersökning redan idag.

Nu ska jag vänta i ca tre veckor på ett provsvar, är det provet positivt blir det återbesök med djupare undersökning och då måste han nog knipsa en bit också fast under bedövning.


Kram.

Vi har haft ett intensiv umgänge med Johanna och Erik i Stockholm i helgen. Underbart att få träffas igen och äntligen fick jag se deras nya lägenhet.

Bildbomb får visa lite vad vi gjort...

   

  

  

   

  

   

Vi kom hem 00.30 inatt och jag klev upp 05.15 för att jobba idag.
Om det är sömnbrist eller nacken som spökar, vet jag inte, men huvudvärk har jag. 

Sen angående jobbet så börjar den där tryggheten jag har talat om att krackulera ordentligt nu!
Goa personalchefen berättade för mig i morse att hon kommer att börja jobba på MAXI, med början redan i dag!!

Att inte veta vilka arbetskamrater man kommer att få behålla eller vilken ny chef som kommer, eller om man ens får ha kvar sina nuvarande arbetsuppgifter!? Det är jobbigt!
Jag är så glad för de som får erbjudande om att få fortsätta jobba med Åke, verkligen glad för deras skull, för jag tror  inte personalchefen är den enda som lämnar oss.

Samtidigt som man är glad för deras skull känner man en enorm sorg över förlusten och även en viss avundsjuka över att inte själv också få följa med. Sen vet jag inte om det är det jag vill!? Men på något konstigt sätt så får man känslan av att vara övergiven och att man inte duger!
Jag är inte ensam om den känslan.
Sunt förnuft säger att det inte alls är så. Jag vet med bestämdhet att det inte är så! Men känslan finns där liksom ändå...

Jag börjar tycka att det blir svårare och svårare att hålla näsan ovanför ytan och finna meningen med livet! Kan tycka att det går riktigt tungt nu att skjuta på livsvagnen! Jag försöker verkligen finna glädjestunderna i livets resa! Men jag tycker livet prövar mig onödigt hårt för tillfället!

Kramisen.