mammatanten

 

Vi gick längs med stranden nere vid vattenbrynet och upptäcker så småningom att det på vissa ställen är tillåtet med nudistbadande och vi filosoferade lite om vitsen med det?

 

 

 

Egentligen vet jag inte vad jag ska tycka om kursen för egen del då allt känns så väl igen eftersom jag nördat ner mig i omgångar de sista åren för att kunna hjälpa mitt/mina barn och mig själv att hitta strategier och lösningar..

 

Positivt med kursen är att vi både jag och Jörgen går den tillsammans och att vi hamnar på samma nivå av information och strategier.

Bra att få tips på grupper på tex  Facebook, förslag på bra litteratur och hjälp med nya infallsvinklar på hur vi ska bemöta skolan för att få rätt hjälp insatt.

 

Negativt blir att det för mig drar upp så mycket känslor. Ilska, besvikelse, misslyckande..

 

Med misslyckande menar jag att trots att jag försökt och försökt på olika sätt hjälpa mitt barn med dess svårigheter och vara mitt barns hjälpare för att få rätt hjälp i skolan så har jag kämpat så ensamt. Kursen får mig att inse att mitt barn är så enormt långt bort från den nivå av hjälp han borde ha. Det får mig att känna mig misslyckad.

 

Ilska känner jag mot skolan som borde ha kompetens och förståelse för att adhd är ingen sjukdom man kan bli botad ifrån utan det är ett handikapp, en konstant funktionsnedsättning.

Du kan inte lära en utan ben att springa på samma villkor som en med benen i behåll och tyvärr så brister vår skola här.

Den bild jag får av vår skola är att man utgår från normalstördas nivå av prestation i undervisningen och skolan tror att om eleverna med adhd får lite stöd av specialpedagog har de samma chans som normalstörda elever.

På kursen idag fick jag veta att det finns något som heter PYS som skolan ska känna till och det innebär att betygssättaren ska kunna ta hänsyn till handikappen och låta vissa betygskriterier pysa bort.

I praktiken innebär det att om jag inte kan springa utan ben ska det tas hänsyn till det och jag ska kunna uppnå ett A i betyg om jag uppfyller de andra kriterierierna som närvaro, engagemang o.s.v.  

I vår skola, alltså Byskeskolan  får den elev som inte kan springa F för man utgår alltid från normalpresterande barn..

 

Jag blir så fruktansvärt besviken över all onödig tid som fått rinna iväg, men till det som är positivt är att jag har mer kött på benen inför nästa veckas möte där så många störande moment och brus måste sorteras bort i min sons undervisning. 

Jag har också mer kött på benen för att tydligare beskriva och påskynda mitt andra barns utredning.

 

Jag lärde mig ett nytt ord/benämning idag, nämligen  lågaffektivt bemötande en strategi vi lärt oss den hårda vägen i vår familj, men namnet kände jag inte till.

 

Kram.

 

 

 

Hur ska man tänka då som lärare, som förälder, som person som umgås med npfperson.?

 

Jo dessa personer behöver hjälp i sin vardag med att planera, att prioritera, pausa och bli peppade. I skolan behöver man tex hjälpa till med  att strukturera upp arbetet, dela in det i mindre bitar. Vet att Pontus problem ofta är att han bär känslan av att det kommer aldrig att gå! Man kan inte bygga ett helt pussel på en gång, för man måste börja med en bit i taget, ett område i taget, hitta strategier på hur pusselbitarna ska ordnas så man lättare får ordning på bitarna..

 

Jag har verkligen nördat ner mig i ämnet ovan och någonstans kan man visualisera ett normalstört barn med att det kör bil och ett npfbarn kör tåg.

Att ta sig fram med bil gör det lättare att väja för hinder, parera och styra undan, men för tåget finns inte den chansen då rälsen är förutbestämd. Det blir rälsläggarens(lärare, föräldrars) uppgift att hjälpa till och förhindra krock med hinder utmed vägen.

 

Nu förstår ni kanske lite mer hur vår vardag ser ut? Att jag vissa dagar tappar det? Att jag känner mig otillräcklig? Att motivationen att ens försöka tar slut? Men jag måste ju! Jag måste hjälpa de som är det finaste jag har!

 

Kram.