mammatanten

Haft en bra dag och peppar, peppar så har vi hittat en bra lösning på den senaste händelsen och på sonens skolgång så den fungerar sista månaden här innan jul. Blev ett bra möte med rektorn idag.

Inte något ont som inte har något gott med sig.

Känner att det resulterade i en bättre relation oss emellan och blev påmind om hur fin, känslosam och omtänksam kille han faktiskt är. 

Såg på "Malou efter tio" i morse där jag och de i programmet också för den delen, reflekterade över hur lätt det är att det blir fel med att ständigt kunna vara uppkopplad på internet.

Jag har ju tagit upp tidigare här i bloggen om faran med hur fort saker och ting sprids bland våra barn på sociala medier.

Ämnet i sig hos Malou handlade om sex och hur vanligt det är redan hos nio, tio åringarna att se på sex via datorn. Dessutom våldsamt sex som många gånger är kränkande för flickan och där omogna grabbar lätt får fel syn på sexualiteten.

Men återigen blir det tydligt med faran av att våra ungdomar är ständigt uppkopplade.

 

Nästa ämne hos Malou var också högaktuellt, nämligen att fler och fler som mår dåligt behandlas med mediciner med biverkningar som får dem som tar dem att bli avtrubbade och ej botade.

Malou hade bjudit in Peter Gotzsche som är aktuell med en bok i detta ämne.

 

Depression är väl för mig mer som ett tillstånd och inte en sjukdom, mer som en skada som går att laga.

Jag har själv sett skrämmande exempel på hur alkoholister får hjälp med "att de mår så dåligt" genom att få psykofarmaka och typ sömntabletter utskriva och fokus blir på att medicinera.

Bättre att sätta in resurser på att hjälpa personen med att ta sig ur alkoholismen och samtala om varför man hamnade i det beteendet. Tänker jag i vart fall..

 

Det är väl naturligt att vi i vissa perioder känner oss ledsna och nedstämda och att det kan djupna till en depression för en del, men då är väl inte medicin alltid det bästa?

Samtal och chans att bena ut sina känslor låter sundare för mig.

 

Eller som Götzschen säger....

Psykofarmaka ökar risken för att man ska bli beroende och minskar chansen för att man ska bearbeta sina känslor och problem eftersom de lägger som ett lock på känslorna. Dessutom tar psykofarmaka död på många patienter genom sina biverkningar, och många grupper av psykofarmaka ökar också risken för våld, det är väldigt väl dokumenterat, säger han.

 

Ni kan läsa mer om honom i länken här nedan om ni vill.

 

http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2016/09/Peter-Gotzsche-pa-krigsstigen-mot-psykiatrin/

 

 

Handgemänget som var i fredags påverkar sonen och de anklagelser som sprids bland hans kompisar gör att han inte kunnat sova i natt och känner sig inte bekväm med att gå till skolan.

Skolan har inte resurser att avsätta en tid för samtal idag på eftermiddagen där han får ge sin version av händelsen och det här känns som om det kommer att bli en utdragen process. Suck!

 

 

Kram.

Har försökt komma till skott med en grundlig städning inför den här helgen, men misslyckats ganska ordentligt på den fronten.

 

Efter en bra sovmorgon och en tanke om att komma till skott med adventspyntning så behöver några barn skjuts i olika riktningar.

Emma har varit på hockey själv med kompisar från Byske, där de åkte med hockeybussen in.

När Emma ville äta på MAX efter hockeyn och ta en vanlig buss till Byske gick jag in och styrde upp.

Hämtade fyra trallande tjejer och skjutsade dem på MAX och sen hem till Byske med tre tjejer innan jag och Emma kom hem, kände inte för att ha fyra tolvåringar på stan själva den tiden.

 

Hann vara ute en stund och skotta lite snö med lillkille och mata pippifåglarna.

 

Sonen inblandad i ett handgemäng idag och han säger en version som hans skador styrker, den andre säger att det är min son som började. Min son har varit på akuten, den andre är på UG.

Hur kan man som förälder välja att snabbt avlyssna sin son och sen släppa det? Hur kan man låta bli att höra av sig till den andres föräldrar och kolla av läget? Låta skolan reda ut det på måndag? Är det inte vi vuxna som ska reda ut det gemensamt på en gång?

Känner mig frustrerad!!

 

Jo jag vet, jo jag fattar, jo jag förstår! Verkligheten är att jag fattar, tolkar och förstår hela tiden vad mina barn, man, och lånebarn behöver!

Men ibland orkar jag inte vara så förstående och hänsynsfull längre! I går var en dag då min ork tog slut, en dag då jag liksom också gav upp utan att egentligen ge upp!? Ni som vill, ni fattar... många övertolkar och analyserar och kommer ifrågasätta...?

 

Men igår hade jag en dålig dag då sonen inte orkade fokusera på sina måsten trots att jag curlade alldeles för mycket!

Bad mannen ta morgonen och han försökte men somnade själv om och jag blev tvungen att kliva in och styra upp!

Jag lyckades i sista stund få upp barnen och få i dem frukost och till slut insåg jag att för att få Pontus till skolan så behövde jag skjutsa.

 

När det sen kom till kritan så gav Pontus upp och orkade inte gå till skolan och endast Emma blev skjutsad. Så jag vann i vart fall över jantelagen genom att få ett barn till skolan.

Därav mitt frustrerade inlägg igår och mitt behov av att få bli liten och bli tröstad av pappa en stund.

 

Ibland orkar inte jag heller hålla fasaden uppe och vara så himla anpassad i samhällsnormen. Men igår kände jag verkligen den känslan av att jag var ensam om att få ihop tonårsvardagen. Vet att några besserwisser där ute inte kommer att förstå och övertolka mitt inlägg här och nu och känna segervittring och tankar "som vad var de jag sa redan för x antal x sedan...!?" Dessa Besserwissers kommer att plocka upp ord och göra sin tolkning från det här inlägget och försöka få göra sin röst hörd...? Men det skiter jag i!! För det här med mitt bloggande är inte att andra ska få göra sin röst hörd, här är det min version som gäller. Punkt på den!

 

Sen kan vi lägga in fakta och hurdant det egentligen var. Men nu förmedlar jag bara min känsla över gårdagen.

Jag var skitsur och frustrerad och orkade verkligen inte bli osedd i den här vardagssoppan en endaste sekund till. Fakta var att Jörgen försökte, men hade feber. Pontus försökte, men hade sovit för lite och ätit fel under helgen. Och tillslut blev det jag och Emma som fixade det!

 

 

 

Kram.

 

 

Mammatanten känner stor besvikelse idag, är bara så less på att vara den enda som försöker!!

Skjutsade dotter till skolan och passade på att tända hos pappa. Fina älskade pappa, raka ärliga människa vad jag hade velat krypa upp i din famn idag och vara liten igen.

 

Kram.

Harmonin varade inte alltför länge, jo i och för sig har det inte varit någon ilska, men tyvärr frånvaro från skolan.

 

Dessutom har mitt jobb bombarderat mig från olika håll idag och det har rört upp mina känslor.

Kram.

Normalt beteende och uppmärksam son gjorde min kväll.

 

Köpte en hjärtaslingabelysning och min truliga son kommenterade hur fint det blev, i och för sig min dotter också och dotterns kompis...vilket nog betyder att den höjde stämningen i min hall.

 

 

Inser då sonen kom hem från kompishäng och jag började med mitt moderliga prat om skolan, rutiner och att pappa kanske behöver hjälp att byta en halvljuslampa i bilen och sonen inflikade för honom viktiga synvinklar i samtalet utan att bli arg!?

 

Just nu är de ute och skruvar far och son och jag känner ett visst hopp om att harmoni får råda ett tag i den här tonårsfamiljen.

 

Kram.

 

 

I går var det öppet hus på gymnasieskolorna och jag och stora lånekille var där och tittade. Pontus var med kompis i stan, Emma var på Edda med kompisar och lillkille var på teater med sin mamma.

Blev som vanligt några timmar i bil för mig för att få ihop logistiken.

 

Mikael och Maria kom förbi och vi såg på hockey, Så mycket bättre och Bondfilmen. Smååt lite ost och kex, morötter, blomkål och dipp.

 

I dag har jag och lillkille varit på akuten då han dragits med feber i några dagar och såsat lite ur ena örat. Dubbelsidig öroninflammation konstaterades och Kåvepenin skrevs ut.

Således leks det ganska stillsamma lekar idag.

 

När ens egna barn har det kämpigt på olika sätt och man som förälder vänder ut och in på sig själv för att göra det så bra som möjligt för dem, men ändå inte når riktigt fram. Den känslan är inte rolig att bära.

Jag vet vart jag har mina brister som förälder och jag vet vad jag kunnat göra bättre förut och det är väl det som också är det jobbiga att inse...!?

Oavsett händelse är det alltid lättare att i efterhand inse vad man kunnat göra bättre..?

 

Men trots mina tvivel på mig själv som förälder och det jag ser som jag har brustit på, är jag ändå bra som inser det och gör förändringar och förbättringar av mitt sätt att vara.

För hurdant hade det varit om jag var en sådan förälder som vägrade se mina brister och därigenom göra livet svårare för mitt barn?

Det finns så många föräldrar i vår värld som inte ser sina barn och bara har barn för att tillfredsställa sina egna behov. Därav behovet av "mitt jobb"!

 

Har varit på ett möte i afton som kan bli bra för min son, men framför allt för oss föräldrar till en som har det extra jobbigt med sin tonårsfrigörelse.

 

En sak jag lärt mig under de senaste två åren är att Snapchat, KIK och andra snabba flöden ungarna har på sina telefoner är djävulens påfund och jag skulle verkligen vilja spränga servern till de sidorna.

Våra barn mår inte bra av "stämningarna" på dessa sidor och sömnsvårigheter, nedstämdhet och andra dåliga sidor visar sig och sprids snabbt.

 

Det viktigaste är fortfarande att vi skapar tid tillsammans med våra barn och tokälskar dem!

 

 

Kram.

Att vara mamma är inte helt lätt det har jag egna erfarenheter av, jag ser det i mitt jobb, jag vet det från min uppväxt och jag ser det från min dotter och jag har givetvis egna upplevelser eftersom jag själv är mamma till fem underbara barn. Inte en perfekt och alltid närvarande mamma, definitivt INTE! Men jag har alltid försökt göra mitt bästa och varit lyhörd för mina barns behov.

 

Men någonstans så känner jag att är man en femtioplussare ska man väl ändå sluta skylla ifrån sig och erkänna sina egna svagheter som människa och mamma!?

 

Min mamma och jag har förut haft det jobbigt och jag har varit arg på henne, till och med fruktansvärt arg och ledsen. Känt mig sviken och osedd!

Idag respekterar jag min mamma och älskar henne för den hon är och har för "tusenmiljonersårsedan" insett att det ligger inte på mig att försöka förändra eller fostra henne till att vara den "perfekta" mamman jag hade velat ha.

 

Så fy skäms på dig som skickar SMS mitt i natten och försöker lägga skulden på någon annan för den du är!?

 

 

 

 

 

Nu passerade det ett par dagar igen innan något blev skrivet här och vad har jag gjort under tiden?

 

Besökte pappa en tidig morgon och städade till på hans grav, satte dit nya ljus också fast de gamla inte riktigt var uppbrunna. pippifåglarna hade ramlat ner och frusit fast bakom stenen men jag fick loss dem.

 

Jag och lillkille har varit ute igen nu på eftermiddagen för att skotta bort takraset och mata fåglarna.

 

I dag är det bara 41 dagar kvar tills vi reser till Dominikanska Republiken. Har svårt att fatta hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som fått ihop den här planerade resan. Tydliga målbilder är bra att ha.

 

Fixat två saker angående Emma, fixat en annan sak angående Pontus. Bokat in mig själv på avlastningssamtal hos Vivianne, fixat med en sak för lånebarn, sagt upp NV och hunnit med en vagnspromenad.

Blev en lite kortare runda än runt byn som jag tänkt först men vi kom iväg lite för sent för att hinna med det innan lunch. Drygt tre kilometer blev det trots allt.

 

Rester till lunch bestående av blomkålsris och gryta. Rev ett äpple över salladsbladen och groddarna. Det går bättre när jag lurar i mig nyttigheterna på det viset.

 

Kram.

 

Alla pappors dag idag. Farsdag. Hittade en bild som är till det kvinnliga könet men tänk er in i att det står pappa/morfar/farfar istället.

 

Livet tuffar på, jag är inte riktigt i balans, knaggligheterna på livets väg påverkar mig mycket just nu.

Jag bär på mycket oro, känner mig otillräcklig som mamma.

Når inte riktigt fram till att få till de förtroliga samtalen, kommer jag för nära, berör jag något som är känsligt så backar den ena och den andre blir arg.

Trots de erfarenheter jag bär på så är det här en ny och annorlunda upplevelse och det känns ofta som om min kärlek till dem inte räcker.

 

Jag har lyckats bra hittills med de förändringarna jag fått rekommenderat av min HC, ska erkänna att det är inte lätt att tänka om och bl.a öka grönsaksintaget.

 

Jag har provat så många olika sätt att äta på för att minska i vikt.

LCHF, GI, Viktväktarna, 5:2, Cambridge och andra lågkaloritankesätt. Det enda som fungerat hittills en längre stund är GI.

Alla dessa sätt att minska i vikt krockade tillslut i mitt huvud och jag hade helt tappat det då jag träffade distriktssköterskan vid min 50-årskoll! Tappat orken till mat och regelbundet ätande.

Observera att jag hade bara tappat det med mig själv, jag är väldigt noga med att mina barn och lånebarn ska få bra och näringsriktig mat på regelbundna tider.

 

Nu tvingar jag mig att äta frukost, lunch och middag. Frukt som jag i princip aldrig åt förut försöker jag nu äta som mellanmål.

 

     

 

Att röra på mig har jag varit dålig på eller egentligen inte den där gratis vardagsmotionen då man väljer trapporna, skottar snö, dammsuger och så vidare. Men att ta mig ut på långa promenader typ tre gånger i veckan har jag varit väldigt dålig på.

 

Snö kan vara kallt och jobbigt, men det kan också skänka glädje och fylla trötta själar med energi. Älskar min superglada tonåring som var supertaggad och glad i går över snön som vräkt ner. Givetvis blev det en sväng med skotern, även om soffan lockade maken mest.;)

 

Nu på förmiddagen har jag och lillkille skottat, matat fåglarna och busat med Bobben.

 

Jag tror inte jag brukar känna mig låg den här årstiden, men just nu känns inget särskilt roligt.

Allt sker automatiskt, jag tvättar, städar, berömmer, tröstar, uppmärksammar, lagar mat, handlar, plockar efter andra, bäddar, fixar och håller ställningarna.

Jag gillar att ta hand om och fixa det bra för mina barn men det är klart att det tar energi att ge och ge, det tar energi då tonåringen har sina utbrott, det tar energi då man får höra det man missat eller glömt... 

 

Lite påfyllning får man dock då lillkille kiknar av skratt då man busar med honom, Emmas kramar och "jag älskar dig" mamma, "tack mamma" från surmulne tonårsgrabben emellanåt eller hur glad stora lånekillen blev igår då han fick vara på "fest".

Jag behöver bli bekräftad, annars känner jag mig tom.

 

Jag har fått till en promenad på eftermiddagen och det ska väl också ge lite energipåfyllnad, försöker också äta mindre portioner, men mycket mer grönsaker. Jag är superdålig på att äta frukt och grönsaker. Sallad, tomat och gurka tillför liksom inte så mycket och det är väl som mest det jag äter.

 

 

 

 

 

 

 

 

I går skjutsade jag Emma ner till stan för hon skulle se bio med kompis. Före bion sprang vi runt på alla skoaffärer för att köpa vinterskor till fröken, men vi hittade bara svindyra skor. Efter vi hämtat ut biobiljetterna åkte vi därför upp på Solbacken och där hittade vi bra skor till ett mycket vettig pris.

 

Mina dagar rullar på och det är som samma saker som händer i mitt liv och det blir svårt att variera innehållet här inne. Jag matar mina fåglar och mina barn, städar och skjutsar barn till kompisar och träningar. Hälsar på pappa och tänder i lyktorna.

 

Nu är vintern här för i natt och idag har det kommit bra med snö och det är minus så den slaskar nog inte bort i första taget.

Fick lite panik strax före sju i afton då det slog mig att det är ju Allhelgona den här helgen och extra viktigt att tända hos pappa och att jag inte hunnit vara dit ännu. Ingen fara om jag glömt det för Magnus är ju och tänder i lyktorna, men jag hade köpt ett hjärtaljus jag ville sätta dit så jag åkte. Det var som översnöat hos pappa.

 

 

 

 

 

 

Tänk att man ska måsta få det svart på vitt, eller i det här fallet blått på gult för att man ska förstå!?

Min 50-års kontroll blev inte riktigt som jag förväntade mig, hade inte trott att jag skulle få några andra anmärkningar än vikten, men så blev det inte...

 

Blodtrycket var inte katastrofalt, men undertrycket tre enheter för högt i förhållande till gränsvärdet. Kolesterolet likaså. Bara inse att mina kostvanor och min lathet har satt sina spår.