Ensamheten
Jag har det så bra och är så otroligt tacksam för mycket i mitt liv. Barnen, barnbarnen, Ammarnäs och mina uppdrag till Skellefteå kommun.
Oftast kan jag numer vara här och nu, njuta av att gå runt här hemma och utföra mina sysslor.
Tvätta, plocka undan, torka smulor, vika filtar och fixa med kuddar, plocka upp leksaker och kvarglömda kläder på badrumsgolvet.
Planera matinköp, laga favoritmat och önskekost. Gillar att ta hand om min familj, ställa upp och underlätta för alla. Se till att logistiken fungerar med möten, skjuts och hämtningar.
Men trots allt jag gör för att ta hand om mina känslor så är inte mitt liv rosenrött hela tiden.
Jag faller igenom mina skyddsmurar emellanåt och får ångest. En oro i kroppen över något som jag kan sätta fingret på exakt vad som utlöser det. Försöker förtvivlat att ta hand om mina känslor som uppstår. Men fixar det inte emellanåt. Yttre faktorer kan få mig att känna mig så otroligt ensam, obekräftad och tagen för given. Fattar att jag blir ett offer, vill inte vara det och kämpar förtvivlat att vända mina tankar till tacksamhet istället.
Har i dessa stunder ingen att prata med. Eller jo det finns det ju. Men det känns inte möjligt att tro att någon vill lyssna. Förmår mig inte heller att ta kontakt med någon just då.
Livet som högkänslig, övertänkande person.
Vill egentligen bara ha lite bekräftande ord emellanåt och ge mig tiden att du orkar lyssna klart på mitt omständiga sätt att berätta något är också betydelsefullt för mig.
Nu till något roligare.
Jag började i fredags med att hjälpa Emma att sy till gardinerna i hennes krypin. Avslutade det lilla projektet igår.
Kram.
Kommentarer
Trackback
