Jag har sagt det förr och jag säger det igen
När våra barn går igenom något jobbigt, när våra barn inte klarar normerna är det inte dem det är fel på! Jag hävdar fortfarande att det är vi föräldrar som är ansvariga för att vi inte gett dem nog bra verktyg och förutsättningar att snirkla sig genom livets svårigheter...
Jag tappade totalt sans och vett igår och skrek tillbaka och blev provocerad till max utav sonens frustration över att han upplevde att jag avbröt och inte lyssnade.... för det han egentligen ville säga var att han inte orkade med att känna sig fel, han orkar inte med att han blir arg för ingenting, han orkar inte med att ha dåligt samvete för vad han inte har fixat i skolan, han orkar inte med att inte kunna tolka sig själv, han orkar inte med mer pirr i benen.....
Tänker att vi föräldrar kanske curlar för mycket, vi kanske försöker förstå för mycket, vi kanske lägger oss i för mycket, vi kanske litar för lite på vårt barns förmågor......!?
Sonen fick positivt feedback via mentor till mig i afton. Jag tolkade in att mitt psykbryt igår gav detta fina resultat idag från sonen... Vi behöver vara mänskliga och stå för våra reaktioner, men det allra viktigaste då efteråt är att be om ursäkt och inte skuldbelägga!
Det finns så många som aldrig ser sin del i att det blir som det blir, än värre då att vägra prata om det och tro att man kan gå vidare som om det aldrig har existerat att man trampat snett?
Vi behöver alla analysera varför det blir som det blir...
Jag har i vart fall försökt reda ut i de fysiska hindren i sonens vardag och häromdagen besökte vi HC och en underbar sjukgymnast som hela tiden berömde sonens styrkor och fick honom att känna sig bekväm med hur bra han är.
Att Pontus har ont i sina knän beror nog på det vi förr kallade för växtvärk.... namnet i dag är Schlatterknä.
Avlastningssamtal enskilt med bästa Vivianne har varit både dagens bästa och dagens jobbigaste moment...att gråta är befriande, men totalt energiuttömmande!
Att det haglar den första juni kan kanske också upplevas som jobbigt, men inte för mig i nuläget..
Ikväll har jag hjälpt till att städa runt cykelrampen här i byn, ungdomarnas bättre samlingspunkt.
Jag kämpar vidare och hoppas att jag inte gör det förgäves...
Kram.
Kommentarer
Trackback
