mammatanten

Nu blev det lite bloggtystnad här igen för att en händelse i mitt liv som ni här nedan ska få ta del av tog över mina tankar. Jag har funderat väldigt mycket på hur jag ska tackla den här händelsen och om jag ska skriva om den här eller inte!?

 

 

I den här bloggen skriver jag om mitt liv från min synvinkel och hurdant jag mår eller ser på saker. Jag älskar att ha den här dagboken som jag kan gå bakåt i tiden och läsa i eller titta på bilder från förr.

 

Det finns alltid en knepighet att vara ärlig och berätta om hur jag mår eller påverkas utav händelser i mitt liv för det finns alltid fler människor runt mig som jag inte har rätt att skriva om, men som finns med i min verklighet och är en del utav min berättelse. Numera frågar jag alltid mina barn om jag får lägga upp bilder på dem och skriva om händelser som berör dem.

 

En del människor kanske uppfattar min blogg som skryt eller att jag framställer mig som en besserwisser. Själv tänker jag att jag är inte speciellt duktigare eller märkvärdigare än någon annan, skillnaden är bara att jag delar med mig av min vardag här så den som vill kan läsa och det är ju ett frivilligt val som du läsare gör. Andra väljer att ha korta inlägg om sig själv på Facebook, eller delar med sig av citat där eller via Instagram som gestaltar sitt liv, eller så gör de ingenting alls, vilket är kanske det vanligaste att man inte har någon lust till att dela med sig utav sitt liv?

 

Tänker att ingens liv är bara "en dans på rosor" och alla kämpar vi på efter vår egen bästa förmåga att leva just sitt egna liv!?

 

Men att ständigt bli kritiserad för den du är och de val du gör i livet är inte helt lätt. Oftast struntar jag i dessa påhopp och förstår varför xx gör så mot mig, men ibland orkar jag inte stå emot. Det gör så ont att bli personligt påhoppad utan grund. Bli påhoppad utan att personen talar om vad jag gjort för fel och ger mig en chans att säga förlåt.

 

 

Men för några dagar sedan uppstod en händelse som trots alla mina ansträngningar tog sig igenom mina skyddsmurar och gjorde mig ledsen. Det skrev jag om här i bloggen också. Det hade kunnat sluta med det för min del. Men att jag skrev att jag blev ledsen skapade reaktioner hos xx och det lästes in mer saker i det jag skrev än det jag faktiskt skrev.

Det gör mig så frusterad att jag blir påhoppad med dumma personangrepp på mina inlägg på Facebook eller i verkliga livet! Typ då jag ställer en direkt fråga till den här personen så svaras det med en motfråga som inte har med ämnet att göra. Typ lika dumt som om jag skulle säga så här: "Vilka fina byxor du har på dig, modigt att köpa röda, vart hittade du dem?" Till svar får man "Men du ge upp! Sök hjälp!"   Det uppstår liksom ett stort ? i ens huvud.