Tragiskt

Känner mig upprörd, ledsen, förtvivlad och behöver skriva av mig om det här i min blogg.
Oftast brukar jag inte ge mig in i diskussioner om vad andra tycker eller tänker i frågor som t.ex. politik, lagstiftning, invandring och eller för den delen inte heller känna av något behov av att kommentera andras åsikter.
Men nu känner jag starkt att jag behöver yttra mig i en oerhört tragisk händelse som skett här i Skellefteå. 
 
 
 
Alla berörs av den här händelsen, det märks, kanske främst i sociala medier.
En flicka på nio år har brutalt misshandlats och våldtagits av en kille som är under femton år, men en kille med en IF diagnos, (intellektuell funktionsnedsättning).
 
 
Den här texten florerar också.
 
 
Jag får inte den här händelsen ur mitt huvud, jag lider med den här flickan och alla hennes närmaste. Vilken mardröm att befinna sig i.
Det pojken har gjort mot henne är fruktansvärt. Avskyvärt. Vidrigt. Oförlåtligt.
 
Men nu kommer vi till mitt behov att av lägga mig i andras åsikter och den heta debatt som förekommer runt den här killen.
Att förespråka dödsstraff på ett barn, ett barn med en intellektuell funktionsnedsättning det är att gå för långt tycker jag.
Att jämnföra ett barn med en vuxen pedofil och be de vandra till helvetet tillsammans är bara för mycket.
 
Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att den här killen har mycket låg intelligens, har ett mycket dåligt språk och tolkar inte saker och ting på samma sätt som en normalstörd 13-15 åring. 
Det den här lågbegåvade pojken har gjort är helt jävla vansinnigt, men att ta livet av honom gör oss andra inte till någon bättre människa.
Det tragiska runt den här killen sitter ju i vad vi vuxna har utsatt honom för. Då tänker jag på vad han har sett och upplevt av krig och förtryck i sitt land innan han och hans mamma fick uppehållstillstånd i Sverige. Varför har ingen uppdagat mammans oförmåga att ta hand om sitt barn? Varför har samhället, vi vuxna inte hjälpt den här gossen med struktur och rutiner, goda värderingar och tid, tid och mera tid.
Varför har den här killen fått vara ute själv och röra sig utan koll och stöd av vuxna att tolka sina impulser?
Tyvärr är han bara ett barn, förmodligen bara med förmågor som en två, tre-åring. Dessutom har han  säkerligen själv blivit utsatt för väldigt många trauman i sitt korta liv.
Ovan är ju bara spekulationer från min sida.
Viktigt att komma ihåg att myntet alltid har två sidor.
 
Den här historien är bara så Tragisk. Vidrig. Fruktansvärd.
 
Kram.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0