mammatanten

Jag har fått mycket beröm, eloger och uppskattning från folk i min omgivning angående att jag numer är jourmamma. Att jag vill ge kärlek och en tröstande famn till okända barn.

Jag vill påpeka att jag ser inte mig själv som märkvärdig, förmer än andra eller "så djävla bra", som någon har uttryckt det.

För mig är det självklart att ge extra omtanke och kärlek, eller att ställa upp osjälviskt för en annan människa utan en tanke på att få något igen på det jag gör. Men jag sticker inte under stol med att det är svårt att bli småbarnsmamma igen och det känns konstigt och knepigt att ge andra än mina egna barn hundra procent kärlek och omtanke. Jag medger att jag famlar och funderar om jag gör nog, om jag ger nog mycket kärlek...fast jag inser ju att det gör jag, jag ger och bekräftar dessa små varelser och inser att jag gör rätt då de ler med hela ansiktet, då de inte tittar skrämt på mig under lugg, då de vågar testa gränser och vi kan skratta tillsammans. 

Önskar verkligen att alla barn på vår jord skulle få uppleva den kärleken till hundra procent, den kärleken och uppskattningen de borde få känna...