Jag är van att livet är tufft!

Jag förstår precis att ni inte riktigt kan känna  och förstå vad jag upplever just nu! Men jag vill på något sätt försöka förklara att min personlighet också duger!?
 
Jag växte upp i ett fattigt arbetar hem där det fortfarande var vanligast att bara mannen arbetade och tjänade pengar. Kvinnorna stannade oftast hemma då barnen var små.
Min mamma arbetade inom vården och oftast natt på Gyn innan vi tre syskon kom till världen, sen tog hon hand om oss i några år.
Mitt minne är att mamma började om att jobba någonstans runt 1975 då jag var 9 år. Brorsan som är född 1971 fick vara hos dagmamma och jag och stora syster skulle själv äta frukost och ta oss till skolan i rätt tid.
 
Jag har några minnen av att vi försov oss och dagmammans man fick komma hem från sitt arbete för att rädda upp vår krissituation!?
 
Jag minns inte min uppväxt som direkt olycklig. Jag har många fina minnen, främst från jag och pappa tillsammans.
Pappa som spolade upp en skridskobana på tomten där i Frostkåge...sittandes bredvid min far då han tog rökpaus från krattandet av tomten...också där i Frostkåge.
Jag och min syster som gjorde bus och fick smisk...Ja faktiskt många lyckliga stunder och minnen där pappa går som en röd positiv tråd genom mina minnen!?
 
Sen flyttade vi och det skulle bli en nystart för familjen.
 
Men ärligt är det här som jag inser att livet är inte så enkelt alla gånger!?
 
Jag har en uppväxt där både mobbning, alkoholproblem, skiljsmässa och fattigdom är min vardag. Jag har lärt mig tidigt att vi ska vara tacksamma för de guldklimpar som finns i livet.
 
Jag har aldrig fått beröm genom min uppväxt att jag duger precis som jag är. Min uppväxt har så många minnen av hur jag ser mig själv som den underlägsna. Jag minns särskilt väl hur det var att börja i en ny klass i årskurs fem där hela jag skrek osäker, missanpassad och omodern tjej från landet!?
Det var ett tufft, tajt, tjejgäng som hade det senaste modet på kroppen och gick och tjuvrökte på rasterna som jag skulle försöka passa in hos...
 
Men trots min många gånger hårda uppväxt så blev jag en ganska stark tjej, en stark tjej som många gånger har haft en snuskig förmåga att se i genom allt falskt och vågat vara lite unik!?
 
Jag har inte nått mina framsteg på ICA genom att knuffa undan någon annan eller genom att jag har fjäskat mig till mina nuvarande arbetsuppgifter!? Jag har varit så tacksam för att någon har velat se min personlighet och våga uppskatta den jag är!?
Jag har varit så trygg i att jag har fått den här tjänsten som kassaansvarig genom utvaldhet och inte genom att skryta, bevisa och knuffa undan någon för att få den.
 
Ni är många genom åren som har beklagat sig hos mig och sagt att kom nu inte och säg.....för du fattar ingenting!? Du förstår inte vad det här betyder för mig!?
 
Men ni som tror att jag har glidit omkring på en räkmacka genom livet tycker jag snabbt ska glömma den tanken.
 
Jag har i hela mitt liv fått kämpa för att känna att jag duger!!
Jag har genomlevt skiljsmässor, fattigdom, mobbning, alkolism, våld och andra otrevligheter. Trots detta så känner jag oftast att jag duger, att jag är bra därför att jag kämpar och är ärlig och lojal.
 
Hur hårt livet än är ibland så är mina motton "att man ska vara mot andra som man själv vill bli behandlad", "kasta aldrig sten i glashus" och "vänd alltid andra kinden till!"
 
Men nu när jag tittar mig i spegeln så tänker jag ändå: Vad har jag nu gjort för fel? Varför duger jag inte nu? Hur kunde det bli så här?
 
Kram.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0