Hur mycket ska man tåla?
Jag har en fruktansvärt "normal" men också en otroligt egoistisk blivande åttaåring här hemma. Hur mycket ska man egentligen tåla? Ja det är min fråga....
Lämnade över läsprojetkläxan till maken.....för jag kände redan här att mitt tålamod inte kommer att hålla i kväll.
Kan säga att jag svalde mina kommentarer många gånger då sonen valde att argumentera med sin far som klarade av att behålla lugnet.
Det som stör mig är att man kan inte ens ge positiv kritik till sonen....jag förstår ju att man inte gillar läget då det är vanlig kritik. Som att "nu slog du, du måste säga förlåt"...nu handlar det om att se sin son som springer ifrån en bara därför att det är så frustrerande att höra att det var ett stavfel....positiv kritik om de svåra orden i hem boken - gjort och stjärna.
Det gör mig så ont i mammahjärtat, att jag blir så illa berörd och inte kan hjälpa sonen, då han skriker och springer iväg utan att lyssna. Vet inte om det är hans sårade känslor eller hans bristande respekt till mig som gör mest ont!?
Jag borde ju veta och ha så mycket mer tålamod, för jag är ju trots allt en fembarnsmamma!!
Men jag blir så frusterad och ledsen över detta egoistiska ledsna betende min son har.....önskar så att han kunde känna sig mer önskad och älskad!
Kramisar.
Lämnade över läsprojetkläxan till maken.....för jag kände redan här att mitt tålamod inte kommer att hålla i kväll.
Kan säga att jag svalde mina kommentarer många gånger då sonen valde att argumentera med sin far som klarade av att behålla lugnet.
Det som stör mig är att man kan inte ens ge positiv kritik till sonen....jag förstår ju att man inte gillar läget då det är vanlig kritik. Som att "nu slog du, du måste säga förlåt"...nu handlar det om att se sin son som springer ifrån en bara därför att det är så frustrerande att höra att det var ett stavfel....positiv kritik om de svåra orden i hem boken - gjort och stjärna.
Det gör mig så ont i mammahjärtat, att jag blir så illa berörd och inte kan hjälpa sonen, då han skriker och springer iväg utan att lyssna. Vet inte om det är hans sårade känslor eller hans bristande respekt till mig som gör mest ont!?
Jag borde ju veta och ha så mycket mer tålamod, för jag är ju trots allt en fembarnsmamma!!
Men jag blir så frusterad och ledsen över detta egoistiska ledsna betende min son har.....önskar så att han kunde känna sig mer önskad och älskad!
Kramisar.
Kommentarer
Postat av: sussi
Hej! Jag tror att våra söner är födda samma år och med samma temperament=( Vi har likadant här hemma och man undrar ofta om det är normalt???
Kramar sussi
Trackback
