Här och Nu - många timmar i telefon

Nu gick det några dagar igen innan jag hamnade här vid tangentbordet igen. Jag har semester och försöker vara här och nu, rehabilitera mig och njuta av livet och minsta lilla posivitet.
 
Onsdag var vikt för en heldag på Bodaborg med alla barnen. Pontus fick dock inte följa med då han har snuva och heldag reducerades till tvåtimmarspass med Lisa, Emma, jag och lilleman.
Roligt på ett annat vis att få teamjobba och kämpa att få med även lilleman att gilla Bodaborg.
 
 
Vi var lag Signe och klarade snabbt av flest rum. Trots att det inte var några utklädda rörliga monster, så fanns det ändå massa läskiga figurer för en nioåring.
 
 
Emma gör sin skoterkörkortsutbildning nu och skulle vidare till den efter Bodaborg, därför valde vi att äta ur deras goda kycklingtacosbuffe.
 
 
I början av veckan försökte vi sälja in till ungdomarna idén om att åka upp till Ammarnäs torsdag till lördag. Vi misslyckades med det och efter olika funderingar hamnade vi i beslutet att jag åkte upp själv hit igår.
 
Jag vaknade tidigt i morse och gjorde mina artrosövningar jag fått av sjukgymnasten. Bryggde kaffe och njöt av att vara här i vår dröm. 
Gick ut på en promenad på förmiddagen och njöt av solsken, glittrig snö och krispig luft.
 
 
Jag grävde fram Murikkan som jag glömde ta reda på sist jag var här uppe.
 
 
Det är ungefär en decimeter snö här. Hittade infrusna spår från hare och förmodligen ett lodjur i snön när jag gick över vår översnöade tomt.
 
 
Det är så häftigt att få vara med om allt man får gratis ifall man vågar vara här och nu och ta in allt vackert, mäktigt och naturligt som finns och händer runt oss.
 
Annat jag försökt pyssla med är att sätta möbeltassar på stolarna, sy gardiner, fålla, stryka och hänga upp tygerna.
 
 
Jag har inte hunnit så mycket som jag tänkt, men det stressar mig inte alls då tiden har gått åt till viktiga och fina telefonsamtal.
 
Klockan elva pratade jag en dryg timma med Vivianne, min avlastningssamtal person.
 
Sen har jag pratat med min man, med min bror och längsta samtalet hade jag med min jourkollega. Två och en halv timme!! Kändes dock som en kvart. Hon är min själsvän och trots den korta tid vi känt varandra är vi så lika, så nära och det käns som om vi känt varandra alltid.
 
Tacksam över livet jag har. Det är inte alltid lätt, oftare en kamp att nå ytan för ett andetag, men jag lever, jag andas, jag känner och jag väljer att njuta före att ge efter för tårarna som trots allt ändå trillar.
 
 
Kram.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0