Kippar efter andan - familjen i kris

Jag har öppnat datorn och loggat in på min bloggsida flera gånger på sista tiden men inte förmått mig att skriva något om det känslomässiga läget hos mig. Har känt så starkt att allt är emot mig och att hur mycket jag än försöker så fungerar det inte då ingen annan försöker.
Jag har med andra ord velat skylla på något annat eller någon annan att jag sväljer ner klumpen i halsen och torkar mina tårar ständigt och inte klarar av att välja att mata den vita vargen.
Därför har jag inte vågat skriva något..
 
 
Jag är en empatisk person som älskar att få göra något för andra, gillar att vara snäll och ta hand om min familj. 
Jag trivs med att vara mamma och klura ut hur jag bäst kan hjälpa mina barn att utvecklas och må så bra som möjligt. Jag gillar att ställa upp, jag gillar att hjälpa, jag gillar att bjuda på mat och att baka sådant jag vet uppskattas.
Gillar att vända ut och in på mig själv för att kunna skjutsa, hämta, leka, roa och lyssna. Mår bra utav den gnista jag kan tända i barnens ögon, mår bra utav klingande skratt och muntra tonåringar.
Jag gillar fysiskt arbete som tex trädgårdsskötsel eller vedhantering. 
Det är inte målet med resan som är det viktigaste utan vägen dit.
 
 
 
Det som blev här i höst är att även jag tillslut tappade orken och att jag också började gnälla och klaga, bad om mer hjälp och stöd utan att få det, la över orsaken till mitt dåliga humör på de andra och fick ju givetvis elaka kommentarer tillbaka. Jävla kärring, sluta vara elak hela tiden, sluta vara feg och egoistisk...
Ja jag blev liten och kände mig fel och nertryckt. Hatade mig själv och den jag blivit, men också ledsen och kränkt över alla skällsord och elakheter som några i familjen behövde kräka ur sig.
Jag förstår intellektuellt att de inte menar det de säger, att det beror på att de har dåligt samvete över sina egna brister osv, men känslomässigt drunknade jag.
 
 
För när jag inte orkar och blir sur och butter, tappar tålamodet och skriker och gormar så tar ju resten av familjen efter...
 
 
 
Det är ju inget nytt fenomen det här med affektsmitta eller det som sker då man har fokus på det positiva medans man ignorerar det negativa beteendet.
 
 
Men vi som familj har fastnat i "ekorrhjulet" och nu behövs strategier för att ta oss vidare och då ligger det mesta ansvaret på oss som vuxna.
Jag vet ju redan att jag inte kan kräva att en annan människa ska förändra sig men jag har fortfarande rätten att informera om vad mina förväntningar på den andra människan är.
 
Igår var det rimfrost och klarblå himmel då jag gjorde min roadtrip.
 
 
Jag bar fortfarande en stor förtvivlan och sorg inom mig och många grubblande tilltrassliga tankar som gjorde mig ledsen och jag fick torka bort tårarna flera gånger.
 
Förändring tar tid och jag har bestämt mig för att rikta ficklampans sken mot det som gör mig glad, det som får mig att orka och det som ger mig energi.
Tillslut kommer det att bli bra.
 
 
Jag och småttingarna tvättade och städade upp min bil igår. Fick ta in trädgårdsslangen i duschen för att spola varmt vatten och tina bort isen som låg i den innan jag kunde skölja av bilen. 
Lillkille tyckte att det var konstigt att jag skulle tvätta bilen för att jag är en tjej? Mycket kvar att lära honom tänker jag. Man kan det man vill.
 
 
I dag snöar det för andra gången den här hösten och vintern närmar sig.
 
 
Ta hand om er! Jag ska fokusera på att ta hand om mig och min familj.
 
Kram.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0