Det är så frustrerande

Vi startade en utredning om eventuell diagnos inom npf (neuropsykologiskafunktionshinder) för två år sedan och nu har vi äntligen fått en diagnos. Adhd. Medicinstarten som nu är igång var så efterlängtad. Nu skulle allt bli så bra, men så enkelt fungerar det ju inte.... inget ska vara enkelt!
När hjärnan får tid att stanna upp och reflektera blir barnet ofta medveten om allt på ett mer påtagligt sätt och medicinstart ger ofta större känsla av misslyckande, nedstämdhet blir därför en vanliga kortsiktig biverkning förutom illamående, högre puls och blodtryck.
Tydlighet och struktur är viktigt för dessa barn och en sjukskriven resurs på skolan saboterar mycket.
 
Det är så frustrerande att jag som förälder ska kämpa för att mitt barn ska få den skolgång som den har rätt till. I två år har vi kämpat och i två år så har vi fått svaren att en diagnos tar tid att ställa och utan diagnos har man färre rättigheter och nu med diagnos så tar det så lång tid att få ihop till ett möte för att rätt hjälp ska sättas in.
 
Det borde inte vara jag som ska leta fram och vända ut och in på nätet för att söka kunskap och hjälpmedel för att sen lära skolan hur npf personer ska bemötas och hjälpas.
Den här blanketten hittade jag på den här hemsidan och den borde vara så solklart att alla "läsfröknar", rektorer, lärare och elevhälsoteam att känna till och använda sig utav.
 

Vill ni veta mer om vad npf diagnoser är och hur man fungerar se den här filmen...tänker att vi måste öka förståelsen för att alla barn ska ha rätt att klara av sina mål i skolan.
I filmen förklarar hon så bra vad adhd är och att det finns tre former av den.
 

Hyperaktiv-Impulsitiv - Det är de där hyperaktiva grabbarna i klassrummet som springer omkring och man tänker på seriefiguren Dennis för er som känner till honom.
Konstanta smårörelser, otålig, utåtagerande, kort stubin, på språng, pratar mycket, lätt frustrerad, rastlös, lätt uttråkad, agerar i affekt.
 
Ouppmärksam - Den formen som man förr kallade add, man plockade bort h som stod för hyper. Idag står h för både hyper och hypo som är en inåtvänd hyperaktivitet som inte syns på ytan men innebär att det kan vara svårt att komma igång, blir slarvfel, lättdistraherad, svårt att hålla fokus, splittrad, planeringsproblem, disträ, tappar tråden, glömmer saker, verkar inte lyssna.
 
Sen är det ju självklart så att man kan ha alla de här kriterierna då och då, men då man har det jämt och ständigt och inte kan "skärpa sig" det är då man kan få en diagnos.
 
Kombinerad form - Sen har vi den sista formen, den vanligaste formen att man har en kombination av de andra två formerna
 
När man har kombinerad form då ser det ut såhär:
 
 
Tänk dig att gå i skolan och ha alla de här problemen och inte få hjälp eller stöd i någonting!?
Då är det lite tufft!
Men för att spä på det tuffa ännu lite mer är det mycket vanligt att man förutom adhd som ingår i npf spektrat (Nevropsykologiskafunktionshinder) har ytterligare någon npf relaterat symtom/diagnos.
 

Hur ska man tänka då som lärare, som förälder, som person som umgås med npfperson.?
 
Jo dessa personer behöver hjälp i sin vardag med att planera, att prioritera, pausa och bli peppade. I skolan behöver man tex hjälpa till med  att strukturera upp arbetet, dela in det i mindre bitar. Vet att Pontus problem ofta är att han bär känslan av att det kommer aldrig att gå! Man kan inte bygga ett helt pussel på en gång, för man måste börja med en bit i taget, ett område i taget, hitta strategier på hur pusselbitarna ska ordnas så man lättare får ordning på bitarna..
 
Jag har verkligen nördat ner mig i ämnet ovan och någonstans kan man visualisera ett normalstört barn med att det kör bil och ett npfbarn kör tåg.
Att ta sig fram med bil gör det lättare att väja för hinder, parera och styra undan, men för tåget finns inte den chansen då rälsen är förutbestämd. Det blir rälsläggarens(lärare, föräldrars) uppgift att hjälpa till och förhindra krock med hinder utmed vägen.
 
Nu förstår ni kanske lite mer hur vår vardag ser ut? Att jag vissa dagar tappar det? Att jag känner mig otillräcklig? Att motivationen att ens försöka tar slut? Men jag måste ju! Jag måste hjälpa de som är det finaste jag har!
 
Kram.
 
 

.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0