Familjehemsutbildningsdag igen.

Fredag har ett tag inneburit familjehemsutbildning för mig och Jörgen. Förra fredagen var det uppehåll, vilket var både skönt och trist.
Skönt med en paus då man gör en känslomässig resa i sitt inre, det blir en djupdykning i ens egna uppväxt och liv, trist blir det för att man saknar gemenskapen i gruppen och att tillhöra detta sammanhang.
 
Lillkille fick vara på umgänge medans jag kursade.
 
Dagens ämne var om hur viktigt det är att behålla så goda relationer det bara går med ursprungsfamiljen.
 
 
Vi fick bl.a. se en film, en dokumentär från åttiotalet som sträckte sig fram till nittiotalets första hälft. (Förutom filmens intressanta innehåll så roades jag av hur modet på musik och kläder var under den tiden, fniss.)
 
Filmen handlade om en flicka och hennes alkoholiserade mor. Flickan flyttade till ett familjehem då hon var nio år och vi fick följa den resan tills hon blev nästan vuxen.
Hur mammans upplevelse var då soc. grep in och hur den utvecklades med tiden.
Hur tjejen hade upplevt soc. ingripande då och vart hon landat idag och hur hon mår idag.
Hur familjehemmet försökte och höll på att ge upp, men trots allt orkade vidare då man gjorde ändringar i umgängesscheman o.s.v.
Det blev bra för den här tjejen som landade i att familjehemmet var hennes grundtrygghet i vardagen och som dessutom hjälpte henne att ha en bra relation med sin mamma och det är så viktigt för mig, för de flesta faktiskt att känna likheter och kunna identifiera sig! I alla fall vad jag har märkt....
 
För mig blev den röda tråden att "allt ordnar sig tillslut"! Men för det kan resan dock kantas av taggar, törnen och snår. Många känslor på vägen och mycket ilska och frustration.
 
För mig blev det så uppenbart att man kan alltid göra något och allt är bättre än inget! För vad hade resultatet blivit ifall soc. inte hade agerat? Vad hade hänt med tjejen ifall hon fortsättningsvis blivit tvingad att vara mamma till sin egen mamma?
 
 

Kom ihåg att just du är så värdefull! Kom ihåg, ifall du är en förälder, att du är den enda förälder ditt barn har! Kom ihåg att du är så viktig för ditt barn!
 
Sen är det så många föräldrar som av olika anledningar inte har förmågan att sätta sina barn i första rummet och sig själva i andra, utan hamnar i en tvärtom situation ..
 
Kram.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0