Kvalitetstid

I går följde jag pappa till Umeå och vi hade en bra och mysig dag tillsammans, förutom lite småkaos på morgonen.
 
Jag åkte med min vanliga arbetarbuss ner till stan, sen knallade jag upp till Medicin 2 och smög in till pappa som låg och lyssnade på radio i sin säng i en nersläckt morgonsömnig sal.
Vi pratade en stund sen kom personal och sa godmorgon till övriga patienter och då hjälpte jag pappa på med sina kläder och att ta sig upp ur sängen. Hjälpte honom även på med skor och sen kom en sköterska och delade hans medicin och började fundera med pappa om han skulle stanna flera dagar i Umeå eller om han skulle komma tillbaka.....-Vet inte sa pappa!? Då gick hon och ringde och när hon kom tillbaks fick vi beskedet att han skulle bli kvar på NUS över helgen och till på tisdag nästa vecka. Nu hade klockan hunnit bli halv åtta och vi undrade vart pappas frukost var!? - Har han inte ÄTIT?, fick vi till svar.....
 
Morgonpersonalen hade tagit för givet att nattpersonalen gett pappa frukost men det hade dom inte gjort. Nu fanns det helt plötsligt ett helt gäng med surrande personal runt pappa som serverade frukost och hjälpte till med ihoppackandet och att hinna få honom helt klar.
Nästa fel som begicks var att det påstods att pappa skulle hämtas med bår av sambulanspersonalen men avdelningen hade inte lyckats med att beställa rätt transport så det blev en snabb förflyttning genom korridorerna med rullstol i stället.
Må säga att jag är ganska så besviken över Medicin 2:s bristande rutiner.
 
När vi kom ner till Umeå så promenerade jag iväg med pappa till Onkologen och upp till en avdelning där. Vi togs emot på ett mycket bra sätt och pappa blev inskriven och undersökt.
 
  Lite 60-tal över inredningsstilen.
 
Jag var med pappa hela dagen och tog sen en Norrlandskusten buss hem där efter fyra.
 
Idag har det varit en dag med många samtal, allvarliga disskusioner som känslomässigt varit ganska så energislukande.
Jag har pratat lite med pappas Viool läkare för att få lite mer kött på benen om pappas mående och det var ett givande samtal som gav mig de svar jag behövde.
 
Sen när barnen hade kommit sig hem från skolan och ätit mellis ville Pontus bli uppdaterad på hur morfar mår egentligen.
Jag ritade en streckgubbe, som skulle föreställa morfar och hans skelett. Jag ritade en glad gubbe och berättade för Pontus att det är så jag upplever morfar nu, glad, pigg och smärtfri.
Sen ritade jag och berättade om ryggraden och staget och om ryggmärgskanalen och vad som kan hända då en tumör trycker mot den. Jag berättade om strålning och om förhoppningen att strålningen ska döda cancermonstret som trycker på ryggmärgen. Jag berättade om vart vi just nu vet tumörerna sitter och vi vet inte om det kommer att ploppa fram fler, men ifall det gör det så får man ta det då...morfar är allvarligt sjuk, det kommer vi inte ifrån, men än kan vi slåss mot cancermonstren. 
Pontus blev nöjd och faktiskt glad över våran lilla pratstund. Skönt!
 
Här har ni min snygga skapelse...;)
 
 
I morgon ska jag "pappa" igen och åka ner till NUS tillsammans med mina syskon.
 
Kram.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0