mammatanten

Vi har haft ett intensiv umgänge med Johanna och Erik i Stockholm i helgen. Underbart att få träffas igen och äntligen fick jag se deras nya lägenhet.

Bildbomb får visa lite vad vi gjort...

   

  

  

   

  

   

Vi kom hem 00.30 inatt och jag klev upp 05.15 för att jobba idag.
Om det är sömnbrist eller nacken som spökar, vet jag inte, men huvudvärk har jag. 

Sen angående jobbet så börjar den där tryggheten jag har talat om att krackulera ordentligt nu!
Goa personalchefen berättade för mig i morse att hon kommer att börja jobba på MAXI, med början redan i dag!!

Att inte veta vilka arbetskamrater man kommer att få behålla eller vilken ny chef som kommer, eller om man ens får ha kvar sina nuvarande arbetsuppgifter!? Det är jobbigt!
Jag är så glad för de som får erbjudande om att få fortsätta jobba med Åke, verkligen glad för deras skull, för jag tror  inte personalchefen är den enda som lämnar oss.

Samtidigt som man är glad för deras skull känner man en enorm sorg över förlusten och även en viss avundsjuka över att inte själv också få följa med. Sen vet jag inte om det är det jag vill!? Men på något konstigt sätt så får man känslan av att vara övergiven och att man inte duger!
Jag är inte ensam om den känslan.
Sunt förnuft säger att det inte alls är så. Jag vet med bestämdhet att det inte är så! Men känslan finns där liksom ändå...

Jag börjar tycka att det blir svårare och svårare att hålla näsan ovanför ytan och finna meningen med livet! Kan tycka att det går riktigt tungt nu att skjuta på livsvagnen! Jag försöker verkligen finna glädjestunderna i livets resa! Men jag tycker livet prövar mig onödigt hårt för tillfället!

Kramisen.